Resandet är ett äventyr i sig. Man bestämmer sig alltid för att åka tåg om man skall en längre sträcka.Då går man alltså till tågstationen någon dag i förväg och ställer sig i kö. Det finns olika system. I Kannyajumari finns det 30 numrerade stolar och när man kommer dit får man förhoppningsvis plats på dem, annars får man stå och vänta. Har man tur finns det någon i luckan. För varje som får sina biljetter flyttar alla 30 på sig till nästa stol. Efter ett par timmar redan kanske man är framme vid luckan och då finns det inga biljetter.
Eftersom indier är ena baddare på att knö sig före i köer gäller det att vid stående sådana hela tiden vakta noga så att inte för många smiter förbi.
Lyckas man få en biljett så gäller det att finna rätt vagn och rätt plats. På vissa tågklasser, som det verkar finnas lika måna som gudar, sitter det en oläslig lapp på utsidan där man måste gissa sig till om verkligen Nast Vingglur betyder Mats Bengtsson. Första klass är verkligen bekvämt men man har klistrat för fönstren med nästan ogenomskinlig plast så man ser inget ut. Rekommenderas på natten. I någon av sleeperklasserna tror jag att man har en egen bänk att ligga på. På den sitter det mängder med folk eller så ligger det redan en där. I sittvagn får man knö vad man orkar och i bästa fall slipper man hänga i dörröppningen.
Fördelen med tåg är att man kommer ut i obebyggda trakter och får se mycket vackert.
Men som sagt, oftast skiter det sig på något vis med biljett. När man stått ett par timmar i kö och det fortfarande inte är någon i luckan tar man taxi. Då har man lärt sig att det skall vara en Hillman Ambassadör. Den gör max 80 och det är fullt tillräckligt i den vansinniga trafiken. Fördelen med taxi är att man kan stanna och fika på de mest ruffiga ställen. Kortare sträckor åker man buss eller Risha.
|
