Vi har nu gjort 6 resor i södra Indien, i Kerala och i Tamil Nadu. Det sista året var vi även i norra Indien.

Jag brukar plåga omgivningen med resebrev. De första 2 resorna satt jag på ett internetställe och skrev för brinnande livet innan strömmen gick. Det gjorde den alltid. Någon större nogrannhet beträffande vilka tangenter som tryckes ned hanns inte med. Ofta var fel språkstöd installerat än vad tangentbordet var gjort för så det stämde inte alltid även om jag ansträngde mig. Några åäö finns naturligtvis inte och detta gör ibland breven roligare än vad som var avsikten.
De sista resorna hade jag med en egen apparat och kunde vara mera noggrann med språk och annat. Vet faktiskt inte vilket är bäst.

Håll till godo!

Mats

2004-2005 :1
2004-2005 : 2
2004-2005 : 3
2004-2005 : 4

2005-2006 :1
2005-2006 : 2
2005-2006 :3

2006-2007 : 1
2006-2007 : 2

2007-2008 : 1
2007 - 2008 : 2
2007 - 2008 : 3

2008-2009 : 1
2008-2009 : 2
2008-2009 : 3
2008-2009 : 4

2009-2010:1
2009-2010:2
2009-2010:3
2009-2010:4
2009-2010:5
2009-2010:6
2009-2010:7

2004-2005 :1

hejk alla!  har kommer ett litet brev fron indien dar vi nu brfinnrt\er oss,nastan so lagnt soderut det gar, i Keraladistriktet, narmaste stad heterTrivandrum eller nogot annat beroende pa vilket sprak man onskar anvanda sigutav. 

vi har varit nu i 8 dagar i Kovalam som den lilla semeterbyn heter. som sagt,valdans turistiskt med stranden full med restauranger och shoppar dar de patypiskt turistmaner saljer allt sadant som man inte behover. vill man ha nagotsom man behover mste man ta sig till ett slags litet utspritt centrum och letai de skruttiga butikerna.  varmt som tusan ar det, kanske 35 och vattentemperaturen ligger inte langtefter. inte sa illa alltsa nar vi kom hit motte var van johan fran skredsvik oss och tog hand om ossforsta dygnet innan han akte tillbaka till svedala. det var fint med dennaintroduktion. bl a var vi inne i trivandrum och kastade kokosnotter pa en gudsom man tydligen fatt for sig gillar att man gor pa detta viset. knepigt. detfinns ju har en uppsjo av gudar som har sina olika tempel, vi planerar att sosmoningom besoka en stad med mycket tempel. har omkring vaxer millioner kokospalmer.

allt ar gjort av kokos, batar,fisknat och som det kanns aven madrasserna i vara hotellsangar.(men man kundeval for tusan atminstone skalat dem). en smula led i kroppen blir man alltsa,men vad tusan........ indierna ar himla goa manniskor vad det verkar. forsaljarna i scopparna blirval aldrig riktigt nojda men nar man drar sig bort fron tusristomroadet blirdet helt annorlunda. vi har varit ett o\par ganger i en liten by nogra km bortdar halva byn ar kristen och halva tillber muhammed. de brakar tydligen sammanibland i stridigheter om vilken gud som ar bast men - v ivar alltsa i denkristna delen och nar man val tagit fram kameran och fragat om man far ta denforsta bilden som man sedan visar dem pa displaien har man som det kanns helaindiens befolkning runt sig som vill bli fotograferade. plotsligt kanns detsom man har millioner vanner runt sig och vi parat glatt med varandra, vi pasvenska och de malayalam som spraket heter5 just har. spraket ja - det ar ettmjukt muller av mjuka vokaler som rullar fram i supersnabbt tempo. sigridpastar att det ar valdigt likt tungomalstalande, hona ar j\u expert pa det. ituristomradet kan manga engelska men engeklskan de talar ar forvillande likmalayalam och man maste lite oforskamt fraga om det ar engelska de talar ochom de foljdaktligen alltsa forvantar sig att man skall forsta. inte direktbegripligt alltsa. att vara i kovalam en tid ar ett enkelt satt att komma in lite i kulturen denindiska. men att komma till byna jga talade om ovan eller till trivandrumsvimlande gator dar f o samma fenomen uppenbarar sig, alltsa digitalkameransfantastiska formaga att hjalpa till att fa kontakt med manniskor, ar en heltannan sak an att sitta har pa stranden, kaka i nogorlunda ok restauranger.

imorgon skall vi ut pa forsta utflykten till en bergsby. pa onsdag lamnar vikovalam for gott och ger oss ivag pa helt oforutseda vagar. aterkommer med redogorelser om vi ej blir nedtrampade av elefanter. h sigrid o mats

2004-2005 : 2

hej. hej. forst vill ja be alla gudar om ursakt for mitt ogudaktiga skrivande ang "kastakokosnotter pa en gud". de har hort av sig till mig och bett mig fortydligaatt det egentligen handlar om att offra en kokosnot vilket ar en vasentligskilland. ursakt harmed alltsa. 

for ovrigt blir jag djupat impad av indernas insiker i praktisk tillampadkvantfysik. i vast lever vi med teorier som sedan lange med pannor i djupaveck ej annu levererat nagot forsok som bevisat dess existens och/ ellereventuell inverkan p[ universa. teorierna ar i det basta Det Basta-stil somfoljer: tank en katt i en lada. for en betrakatre av ladan kan katten lika garna varalevande som dod. inte forran vi oppnar ladan maste kattfan bestamma sig om denlever eller inte. alltsa kan katten i ladan egentligen vara bade levande och dodsamtidigt. (om vi dessutom blandar in strangteorin kan katten dessuton varanogon helt annanstans istallet). men for att gora det mera komplicerat ar det soatt katten bestammer sig inte for an i det ogonblick vi ser den. den kanskevar dod igentligen men nar vi oppnade ladan tankte den doda katten att "nej,nu lever jag en stund som omvaxling". detta "omtankande i sista minuten, nejsekunden, gor det sa fortvivlat svart att studera kvantar/katter. de kanalltsa fa for sig att forandra sig i askadningsogonblicket. for att det inteskall bli for enkelt misstanker man att det gar att paverka resultatet avladoppnandet. tror jag att katten lever gor den det, tror jag att den ar dodar den det. (dessutom kan jag ge mig fanken pa att om jag tror att kattenskall vara dod nar jag onskar att den ar just det sa lever den och kloserogonen ur mig). katten oxhso

kvantarna ar alltsa forbaskat opalitliga.om jag fattat det lilla jag vet om strangteorin som komplicerar det helayterligare innebar det att katten aven kan vara nogon annanstans an i ladan -samtidigt. med detta tank ar vi inne i de svarta halen och i deras for ossvasterlanningar obegripliga paverkan pa tid och rum.har i Indien blir allt ovanstande och en hel massa till fullstandigtbegripligt eftersom som tidigare sagt de kor med en praktiskt tillampning avrubbet, nagot som vi inte kommit i narheten av. 

nar man aker taxi, Hillman Ambassador modell 1947 tillverkad 1999, ellermoppe, eller ricksha eller vadsomhelst i trafiksituationen ser man foljande:moppe langst in, omkorande ricksha, utan pa detta omkorande buss, lansgt utomkorande taxi. en annan buss ligger snett utanfor och knor for att kommaforbi. alla ligger pa tutan, (utan vilken Indien skulle forgas). det harkanske varit en rakstracka tidigare med spridda motande men eftersom man settden motande/att katten lever har man tagit det lite lugnt. men nu kommer ettbackkron/svar kurva dar sikten ar 0.0. och da uppstar genast ovan namndasituation. - man ser inget hinder pa vagen = det finns inget hinder pa vagen.overtygelsen om att katten ar dod ar total, tom liket ar bortsopat eller harhela tiden egentligen inte funnits, atminstone inte har och absolut inte nuoch for tusan gubbar defeniteivit inte bade har och nu samtidigt. - for det mesta funkarkvantteorin till 100. man vill bara inte mota nagon och gor det saledes inteheller. man kan alltsa paverka skeendet. (OBS ej att forvaxla med uttrycket"skada given katt i munnen").

men OM nu kvantarna skulle s a s skita sigklammer man till med strangditon: tanke er en vag, 8 meter bred. en moppe ar 50 cm, en ricksha ar 1 meter,bussen 3 m, taxin 2. motande bestar av moppe 50 cm, moppe 50 cm, motorcykel 70cm, gravmaskin 3 m, lastbil 3 m och buss 3 meter. eftersom det ar sondag ochjag kanner mig synnerligen givmild lagger jag till ett mellanrum mellanforsdonen pa 5 cm vilket man inte ens har bor underskrida. detta blir alltsaca 17.2 meter som skall motas pa 8 meter. en smula trangt kan man tycka fviden forsta blick.men nej, det mest akuta, frontalkollisionsobh\jektet onskas helt enkelt bortoch borta ar de enl dekvantteoretiskpraktiskaheltfungerandeipraktikomsattateorieriverklighetenliksom.ovrig onodig brate slutar helt enkelt att existera for ogonblicket ochforsvinner i ett svart hal for att bara nagon sekund senare dyka upp straxbakom i en annan tid och en annan rymd. detta ar forbanne mig fiffigt.(jag ar medveten om att jag pga ett rent misstag kan ha dragit fel slutsatser.med tanke pa det faktum att alla hanger pa tutan hela tiden kan ovanstandefenomen istallet bero pa ovantade och okanda egenskaper av den sk dopplereffekten). 

Aterkommer. Vi lamnar kovalam pa Tisdag for den helt fantastiska absolutasydspetsen av India land. Har nu traffat 2 elefanter. I den ena stoppade jag in en klase banander. Darfram stoppade jag in den. Annu ej nedtrampad. Alltsa.   H mats o sigrid 

2004-2005 : 3 

Hej alla!Har kommer nu ett litet brev igen.

Vi har nu kommit till indiens sydligasteudde, staden har heter Kanyakomari eller cap comerin. Vi trottnade lite pakovalam, det ar so himla tyristiskt dar. Ett bra stalle for en forstaindfienkontakt, det ar enkelt att vara dar, det gar att sitta pa krogen ochdricka gin och tonic fran morgon till kvall om man kanner for det. Och badet ar jattefint.

Men efter ett taga trottnar man pa alla bortemot 100restaurangerna som ligger pa rad med affarer intrangda emellan. God morgonsir, ggood afternoon sir och sir bade hit ock dit och alla forsaljarna somplotsligt star framfor en vid restaurantbordet med sina hoftskynken vad de nuheter och sannglasess and riidglasess i falsett med leende liksom pepsodentsir and hello sir where do you come from och de tigande med munnen I alla falltygforsaljarna som bara star dar en evighet eller mindre med en blick somavslojar att deras uthallighet ar storre an min och att de vet att till slutkommer vi att kopa. I borjan vgille man vara trevlig sa valuppfostrad man nuar ock man log kaften ur led och smorfullt sade no tank you nmo tank you notank you och gubben star kvar, kanske byter tygbiten han haller i till enannan till synes oberord av var rt vanliga avvisande.Till slut lar man sig att ine med en blick visa att man ser dem dar de star. Man skadar ut over havet, man ser tillfallet att diskutera mera djuplodandekant eller freuds egna bekymmer vgilken man ju kan halla pa med ett bra tag.

Nar man man lost sadana har triviala problem och gubben star kvar bortjar mankanske rakna kokosnotterna i palmen ovanfor ens huvud. Da detta ar ganska fortgjort, gar pa en timme eller sa, forsatter blicken ut i luften rymden och man tar en titt pa galaxernainom de narmaste millioner ljusaren. Har man tur kanske man far se en skymt avgud man kan saga hej pa dej dar uppe hur ar laget ar det inte dax snart nu attdu tar dig en titt at det har hallet har ar en massa javelskap som du faktisktborde gora nagot at men man ser ganska snart tydlliga zzzzzzzzz i luften runtom den gamle och man forstar att det ar precis som man befarat.forsaljargubben star kvar, nu med ett rott skynke ser man i ogonvitan och manbeslutar sig for att gora en inre resa vilket man tankt gora lange men det harli\ksom inte blivit av tidigare. Man vander saledes blicken inat och upptackerda att det inte ar sa olikt de dar galaxerna man skadade innan. Det flipparoch floppar och blinkar sma sota lampor i alla farger. Det kommer musik avkonstig sort ur stora hogtalare och det svanger varre. Lite dimmigt ar detfaktiskt ocksa men det blir det en jadrans fins stammning av. Hip varrealltsa. Sitter det minsann inte en liten gubbe och sover har inne ocksa mantro men 17 vet om han inte har sma horn.

Plotsligt emellertid oppnas ett hal och man slinger ner i avgrunden man ser ett fonster med tander passera och manhar nu hamnat rakt ner i geggamojjan. Har finns mycket att se men jag tyckerinte jag behover ga in i det i detakj, jag vill endast namna en intressantsak, namligen navelskadning inifran. Vad som ar det mest fachinerande meddetta ar det faktum att det ligger en stor skillnad i allt agna sig at dewttautifran till skillnad fran inifran. Utifran ar naveln en klar inbuktning. Mennar man skadar inifran ser man att den fran detta hall ar en klar utbuktningistallet. Helt fantastiskt. Nar man sa smaningom atervander till denna varlden har forsaljaren antligengatt men inom 2 minuter kommer det en annan.Som sagt, kovalam blir lite jobbigt i langen 

Vi gjorde nagra utflykter fran kovalam nagra med taxi. Lite trakiga chaffisarmed obegriplig engek\lska fick oss att fraga han pa hotellet vi bodde pa ominte han kunde fixa en bra chaffis. Pa detta satt kom vi i kontakt med Three,(one two three). Vi dopte snart om honom till No Problem vilket verkar varahans valsprak. Vi for ner en dag till kanyakumari och vi foll genast for dennahala. Har ar det ockso turisktiskt men alla ar indier och det gor en storskillnad. En del av staden dar fiskarna bor ar so vacker med hus malade i allafarger och manniskorna ar sa vackra och trevliga och forsoker inte salja nagottill oss, inte ens fisk.

Pa hemvagen med three tog han oss till ett gammalthinduiskt tempel, ett jattestort med alldeles fullt av gudar i. jag ar intepalast alls nar det galler hinduismen sa jga vet inte vad de heter men mangaser helt normala ut, nagon ser normal ut bortsett da fran en elefantsnabelmitt I ansiktet, ganska onortmalt faktiskt. Den som verkade vara mest popularvar apguden, dit var det ko for att offra. Nu finns det mangder med sma temperprecis overallt men i dessa finns det bara en gud at gangen. Pa vagen hemstannade three vid ett tempel dar tigerguden fanns och betalade en peng och fick en fargklick i pannan och pa bilen och vi stodo saledes under tigergudensbeskydd pa hemvagen.

Pa kvallen var vi hemma hos three och hans fru och vackra barn. Vi at fisk medtvivelaktoiga tillbehor. Man kan ju inte sitta dar och saga att fy fanken dethar ater jag absolut inte. Dagen efter var jag helt utslagen avmikroorganismer, sigrid klarade sig battre. Vi beslutade alltsa att dra till kanyakumari omgaende och har stannar vi tillden 26 e da three kommer och tar oss till mundurai dar hans kall visa ossflera jattelika tempel i nagra dagar. Har dar vi nu ar ar det varmt sa det svider men det blaser ganska bra vilketunderlattar.

Da vi fortfarande tycker att det indiska koket i icketuristomraden ar ganska slabbigt kanns det bra att ha tillgang till litebattre stallen. Maten ar oftast valdigt god och allt ar valdigt billigt vilketnaturligtvis tilltalar en gammal smalanning. En supermiddag gar pa kanske 200rupier har for 2 personer, detta ar ca 30 kr. Vill man gora det enkelt for sigkoper man nagra odifinierade foremal, stekta i olja i nagot stand, matt blirman har for 30 rupier. Nu skall jag ut och forsoka komma over en sax. Sigrid maste klippa av migharet, jag ser inte klok ut.; H mats o sigrid

 

 

 2004-2005 : 4

Kra gutta bom bom, kra gutta bom bom sade en gubbe I en affar idag. Annu engan\g star man alltsa dar och tanker att aven om jag star har I 100 ar kommerjag aldrig att komma pa vad han menar. Detta att inte forsta vad de sager aren standig kalla till otillracklighetskanslor. i biljettluckan nar jag skallbestalla tagbiljetter fran maduraj till kochi dar en million manniskor otaligttrampar bakom och man fattar inte ett smack utom att det har han sager nu armycket viktigt. lite av panikjen kanner jag och so plotsligt gar det upp ettljus nu i juletid och man forstar. underbar kansla. Kra gutta bom bom kundejag satt en rejal slant pa att jag aldrig skulle forsta men som val var gjordejag inte det. vad gubben talade om var den dar kanonen fran bofors som heterkarl gustav och som sverige efter mycket mutor och svek mot fred och annat somvi i vart valborna land pastar att vi varnar sa mycket om salde en mangd avtill indien med vilka de bombade sl\kiten ur de hemska pakistanerna men somvanligt ar pengar mera vart an nagot annat. Jag hade berattat att jag varsvensk darav denna koppling. 

Dopparedagen ar det I dag och salunda doppade vi oss. Denna dag I arabiskahavet. Det var fint. Vi fann efter en stunds taxiresa en finfin strand dar detvar tillrackligt langgrunt for att vagorna skulle bli lite svenskt lagom. Paandra platser ar det sadana dyningar med efterfoljande utsug att man ligger pa kna djupt vattnen med hander och fotter medborrade I sanden till armbagar respektive knan for att halla sig kvar pa denna kusten. Lika val plojert mandjupa faror I havsbotten dar man far fram och man far vara glad om endastbadbyxorna far till havs. Nej, bada pa detta satt ar inte sa trevligt. Men somsagt, idag var det fint.

Naturligtvis vacker det ett stort intresse franbefolkningen, badar gor eventuellt barn, de vuxna anvander stranden bara tillatt skita pa. man far alltsa ockso se upp var man satter fotterna. I kanyakumari dar vi bor finns bara en liten mini,mal strand dar det gar attbada. Efterom denna stad ar en vallfartsort for indierna, et ligger ettmonument pa en o utanfor stan till minne av en stor tankare, (dock ej jag),draller det av indier pa den lilla badstranden till den milda grad att antaletsandkorn och vattnendroppar verkar vara I klar minoritet jamfort med indier.Men lite blot kan man bli. Dock undviker vi detta stalle eftersom vi vacker ensadan enorm uppmarksamhet med vara vitroda nyllen. De ena efter den andrakommer fram och fragar om de far bli fotograferade med oss. Formod;ligenkommer dessa foton bli utmarkta till att skramma barnbarnen med I framtiden. 

Infor forra helgen kladde de bla in jattekyrkan har med milloiner blinkandeoch flippande lampor I alla tankbara farger. De alskar verkligen farger ochblinkande lampor. Utanfor kyrkan och overallt I hela staden var det uppsattjattelika hogtalar konstellationer typ rolling stones och till att skotamixerbordet satte de han som av dem alla var den som mest alskade blinkandelampor, sarkilt de roda, och det var ett fruktansvart ovasen.

I en 5 6 timmarpagtick en konsert med bl a ett blasror med dubbla flerpar och det blev ettfasansfullt ljud, distande till max I 150 decibel och det gick ju for tusaninte att komma undan. Vi sprang ivag rundande ett kvarter mot vad vi troddevar raddningen men mots aven dar av 14 hogtalarlador staplade pa varandra. Manalskar alltsa ljud, mycket ljud oavsett hur det later. For att forvissa sig omatt ingen hade hela trumhinnor kvar brande man pa kvallen av ett fullstandigtvansinningt fyrverkeri. Man borjade lite med en raketbomb at gangen men tandeefter en stund pa hela lagret och det blixtrade rok ock small so om pakistanierna horde detta, och det gjorde de sakert ? det ar ju bara sa dar300 mil bort, sa forstar jag att det blir krig landerna I mellan. 

Nu drar vi pa sondag till madurai med var taxdichaffis fran kovalam, three.Han kommer med sin familj hit I morgon kvall, vi inbjod dem till att folja medpa denna resa. Om vi lever da alltsa. Jag berattade om huyr daliga vi blievefter att ha atit mat hos dem och  imorgon skall vi hem till en annan familj och kaka. Hjalp! Det ar  svart att komma undan. Vi har traffat denna familjnagra ganger nu. De ar fattiga fiskare och bor I utkanten av staden dar detfattigaste bor I palmhyddor. De har 3 dottrar vilket har ar ett elande da detar dyrt att gifta bort dem och foraldrarna ar oroliga for att det inte finnsen son som kan forsorja dem nar det blir gamla. Yngsta dottern, Sathya, ar 17och vill studera till sjukskoterska for att familjen skall komma ur den evigarundgangen av fattigdom. Vi har lovat dem 1000 rupier I manaden under ett parar till att borja med for att det skall vara mojligt for henne att studera,det ar 145 kr. Hon behover en storre summa till att borja med for inkop avbocker mm, ca 4-5000 kr. Vi hjalper till med en del ? kanske kommer vi attkomma med tiggarstaven bland vanner och bekanta.

Fattiga att hjalpa finns det minsann. Ger man en peng till en fattig sa harman genast en skog av fattiga runt sig. trakigt att man inte kan ge till alla.Men man kanske kan hjalpa nagon. Och vi ar ju sa vettlost rika I det harlandet. Vi bor pa ett jattebra hotell I deras lyxigaste rum. Det kostar 280 krnatten. Jamfor detta med de vettlosa priser de tar til exempel pakarlingesunds gard. Ja, nu skall jag sluta for denna gangen. Hemma sitter ni val klistrade vid kalla anka. Har drar vi ut pa stan I ett varmt och gott morker bland som detkanns millioner indier. God jul och visst fanken vore det gott med skinka, kottbullar, sylta mm. 

Mats o sigrid 

Ps ang sylta kommer jag plotsligt ihag en gammal albert engstrom historia.Konungen var pa eriksgata I jonkoping och at middag pa stadshotellet. Tillforatt fick han bla en kalvsylta som synnerligen foll majestatet pa lappen.Han blev nyfiken pa kalvsyltan och fragade hovmastaren `Vad heter den har syltan?` Hovmastaren svarar odmjukt `Jonkopings stadshotell, ers majestat` ds

2005-2006 :1 

Bruna bonor ar gott! Om man koper en sadan dar plastkorv med dessa bruna lackerheter, haller I lite sirap och lite attiksspritblir det valdans gott. Varm det sedan forsiktigt och hall det over mig och en kannibal skulle dreglande kasta sig over oss, bruna bonorna och lilla jag och sluka oss med ett belatet grymtande. Jag ar namligen just nu en knaperstekt flaskbit.

Jag lag en liten stund I solen utan skyddskram min jublande idiot. Inte forrandet borjade spratta om fettet, som jag plotsligt upptackte att jag lag I, reagerade jag med en snigels hastighet. Nu ar detta snart en vecka sedan och jag atergar langsamt till den raa fettklump jag vanligtvis ar. Anda ar inte det stekta flasket kokt.

Vi har det trots mina gourmeteiska misslyckanden det mycket bra. Forst var vi I Kovalam ensa dar 5 dagar, detta till tusen turtistiska stalle som man ganska fort trottnar pa. Men det ar en bra borjan, det blir enlangsammare chock. I stallet for en snabbchock  nar man plotsligt befinner sig I roran for rora visste vi inte vad det var innanvi kom till Indien. Men nu har vi vant oss och ar I Kannyakumari, pa den absoluta sydspetsen.

Eftersom de ar kristna till stor del har befinner vi oss I mitt I the festival Time nu. Halligang I och utanfor kyrkan nastandygtnet runt. Kyrkan ar smyckad med sakert 10 000-tals lsma lampor I alla farger som lyser och blinkar som den lilla stjarnadar. For att inte det s. k. budskapet inte skall undga nagon kor kl 6 varje morgon musiker\n igang. I de narmaste kvarteren runtkyrkan sitter jattehogtalare uppsatta och I ressten av byn, ut I den minsta avkrok finns det sadana dar plathogtalartrattar somman bl a anvander vid 1:a maj demosnstrationer. Atminstone anvande man sadana hogtalare 1975 nar jag for forsta och sista gangendemonstrerade, (att det bara bli\ev en gang ar en egen history och kanbske kommer en annan gang). Ni vet, det ekar sa mycket sadet ar svart att uppfatta nagot budskap typ ar-ar-ar-bbe-be-be-ta-ta-tare-re-rei-i-i-alla-alla-alla-lan-lan-lan-der-der-der-ta-ta-ta-er-er-er-I-I-I-hack-hack-hack-en-en-en----

Naja, har ar det mestadels musik med en sadan fruktansvard volym sa man maste krypa pa alla 4 for att passera ett dyligtpinoredskap. Mojligen kan man jamfora med de karnladdningsstralkanoner so de riktiskt taskiga varelserna I universum delitar snallare varldar. Nar man passerar ett dyligt vapen sugs liksom oronen in I horselgangen av ren sjalvbevarelsedrift och fallerut sig pa insidan istallet. Detta kunde ju I ock\=h for sig vara intressant – man kunde ju passa pa att lyssna till sin inrerost. Men tro det eller inte – ljudet traner faktiskt in genom huden istallet och det ar lika illa. Val pa behorigt avstand franplatskrallerna faller oronen ut sig automatiskt igen med ett ploppande. Ganska angenam upplevelse faktiskt. 

Nar vi anlande till K ringde vi var familj har nere. Sathya, Nathiya, Viji, Sebastian och Lilly. De har mobiltelefon nu forbtiden. I var iver att traffas kom nastan hela familjen till vart hotell samtidigt som vi kom hem till dem. Sa kunde vi ju hafortsatt att springa om varandra men vi tog det lugnt och snart blev det ett omtumlande och kart aterseende. Snart var de stektasmafiskarna pa golvet igen, (bord finns inte), och vi pratade lange med varandra pa bade begripliga och obegripliga sprak.Deras hus raserades I tsunamin som ni vet och de fick bo I en gouverment camp innan de trottnade pa detta ruckel och nodtorftigtrenoverade sitt gamla hus och flyttade tillbaka. Campen finns kvar, manga bor dar fortfarande och maken till ruckel har jagaldrig sett. De s k husen ar byggda av rostiga, trasiga, vridna platbitar hopbundna med snoren. Pa taken ligger trasiga platar,trasiga tunna plastshok och tygbitar huller om buller. Man kan inte bli annat an forbannad nar man ser vilken bratemyndigheterna har stallt de drabbade tuill forfogande.

Men I deras renoverade gamala hus stoltserar nu en 2lagig ny gas\olspis, en gammal tv och jesus hanger pa vaggen som vanligt.Den alsta flickan Viji har just fatt en liten tos som nu ar 47 dagar och mycket ror sig naturligtvis runt detta barn.Alla lyser som solar och vet inte till sig hur de skall kunna visa uppskattning for allas var hjalp.Vi har varit och tittat pa deras nya tomt som ligger langt upp pa land, bakom jarnvagsstationen for de som vill halsa pa Iframtiden. Det ar ett omrade med plats for 100 hus vilka inom kort skall borja byggas av en hjalporganisation.

Det tycket attdet skall bli fint att komma bort fran stranden, de ar standigt radda. Pappan Sebastian och hans bror holl pa att stryka med nartsunamin kom. En elledning ramlade over dem och de fick ligga pa sjukhuset en vecka med formodligen hjartflimmer. Sebastianfiskar nu med en kattamarin, 5 trastockar sammanbundna med rep, som han lanar av en granne. Deras bat blev ju som ni vetforstord. Med de 200 000 Rs, ca 33 000 kr, som vi samlade in forsta gangen kopte de en 5-del I en Launch, en 65 fots, ca 22 m.hacktralare. Detta ar en riktig bat och paminner mycket om de hacktralare vi har I bohuslan, byggd I tra. Dessa batar anvanderman fran juni till sep och da gar man langt ut till havs och stannar en vecka.

Det ar svart att beskriva hur roligt det ar att se hur det for denna familj blev nagot positivt med tsubamin. De har fatt det samycket battre.Vi borjade finasniera Sathyas utbildning till sjukskoterska med ca 125 kr/manaden. Men Sathya slutade utbildningen pga att honstandigt svimmade nar hon sag blod. (Jo. Lite roligt ar det faktiskt). Men nu ar hon mitt uppe I en datorutbildning sammtidigtsom hon laser engelska och hindu, indiens 2 officiella sprak. Datorutbildningen v erkar grundlig minsann, just  nu haller hon pamed programspraket C++ vilket for den som vet nagot om det ter sig nastan lika obegripligt som det gor for dem som inte har enaning om vad det ar. Jag blir impad. Hem\nnes mal ar att till sommaren borja sudera till larare I engelska och hindu. Datorkunskaperna kan vara bra att ha som hon utreycker det.

Hennes nuvarane och kommande studier kostar betydlig mer an det vi betalade for sjukskoterskeutbildningen sa vi lar aterkommamed tiggeri. Vi panerar att bjuda till fest langfredag da vi visar alla bilder vi har och berattar mer. Men eftersom familjenfar det allt battre maste de kunna betala en del av Sathyas utbildning sjalva snart. Vi tanker ju inte underhalla familjen forever utan nu ar det en bra utbildning som galler och sedan far det klara sig sjalva. Det finns sa manga andra att hjalpa sajosses. 

Idag ar det en cool and pleasant morning som de kallar det I vaderleksrapportan I The Hindu. Vi var uppe I ottan och jag kan sla vad om att mer an 25 grader var det inte. Och snart sopar det I for fullt med sa dar 30 – 35 grader och da ar det inte sa pleasant langre. Tyck alltsa synd om oss, ni dar hemma I den harliga svalkan. Nu far vi till Maduraj I morgon by train, sover over dar och sedan fortsatter vi dagen efter till Trichy, eller Tiruchirappalli som det egentligen heter. Men vem kan uttala det? Vi horsOm gud villOch byxorna haller H mats o sigrid

 

2005-2006 :2 

Och nu ar snuset slut. Jaklar. Jag tog medvetet med mig for lite, vilket jag alltid brukar gora , tanken ar ju att sluta men nunar snuset ar slut forbannar jag mig hogakteligen som vanligt. Jag har lite nikotintabletter men det blir inte det samma. Ensnus ar och forblir en snus.  

Vi tog avsked fran Sathya och hennes familj under tarar. De ville inte att vi skulle fara och det ville inte vi helleregentligen men ar man I indien maste man se sig omkring lite. Nar man som vi blev lite mera bekant med dem var det skont attsitta I deras hydda och knapra pa stekta fiskar och smaprata. Bara att vara dar utan att kanske saga nagot. Eller prata kaften ur led. Himla trevligt. Nu ringer vi varandra nastan dagligen istallet. 

Vi tog taget till Madurai dar vi sov over och sedan direktyt vidare till Trichy dagen efter. Dar finns ett antal temple so\m viville se men inte 17 slappte de in icke hinduer dar inte. Och mala mig I pannan och latsas vara hindu har jag inte lust med.

Hotel Femina dar vi bodde lag I ett slumomrade. Hotellet var lyxigt och man hade ett omrade runt med snabbkop a la maxi ochannat. Usch. Vi for till tavanjaur och besag ett av varldens varldsarv, ett urgammalt hindutempel dar vi dessutom kunde kommain. josses vilga gudar de har. Storkossan tex. Ett jattestenbelate som ser lika franvarande ut som andra av manniskans allagudar.

Taxi blev det sedan till en liten stad strax soder om Nagapattinam osm heter Velanganni eller Vailankanni. Vi korde den vanligamorgonritualen dvs akte till jarnvagsstaqtionen, stalled oss I en stor ko och nar gubben I luckan fortfarande inte kommit efteren timmaq sa dar tog vi taxi. I velanganni bor vi fint I en liten lodge for 300 rs/natten. (det gar ca 6 rs pa en krona). 5 minpromenad till stranden och 2 min till centrum som inte ar stort mer an ett litet torg. Staden ar ett katolskt centrum och detdraller av kyrkor ocfh boendeskjul for pilgrimmer som sakert ar lika manga som de boende. Det ar lugnt och gott har och hit villvi nog komma tillbaka. Stranden ar fin och stracker sig oandlig bort. Lagom langgrunt, inga stora vagor och inga besvarligastrommar. Dar strandvagen slutar ar stranden ren och fin men annars blir den snart en bajskorvstrand. Konstigt nog har man inteon av detta langre, det galler bara att se vad man satter fotterna. Har trivs vi fint.

Dock finns det alltid en nackdel och harfinns en enorm mangd fattiga, handikappade och missbildade. De sitter langst gatorna overallt och hur mycket man an forsoker attge bort ar det en spott I havet. Mangden fattiga ar oandliga. Manga har haft polio, andra har typiska neurosedynskador. Man krangde val av nagra ton neurosedyn I de fattiga landerna nar det blev stopp I vastvarlden. Andra fattas det en arm eller ettben, kanske efter tsunamin som drabbade denna stad mycket hart. 6000 manniskor forsvann har, staden har kanske 10-15 000innevandare + kanske ett par tusen pilgrimmer. 100 meter fran strtanden ar allt borta, manga hus sedan star tomma, de drunknadeval.

Som sagt tusentals pilgrimer som ber hogt och lagt. Framfor storkyrlan finns en sandvag pa uppskattningsvis 6-700 meter darmanniskor gar pa kna. Guden kanske gillar sadant. Sedan ligger de efter fullbordat lopp med blodiga knan framfor kyrkan daranhoriga tar hand om dem. Det ar emellertid inte ofta man ser nagon ge nagot till de fattiga. Ja, manniskan och hennes gudar. Vi funderar pa va detta skall vara bra for och det ar svart att komma pa nagot vettigt. Dethandlar ju mest om nafot egoistiskt, att sjalv fa en fordel. Att krypa knana blodiga eller att fjanta sig framfor en hinduisk dasstunnegud som jag kallar en svart burkliknade gud tillfor val inte varlden nagot. 

2 andra vasterlanningar har vi sett I stan och det ar ganska lagom. Snartt forsoker vi aka till Peryar Wildlife National Parkfor astt se lite djungel och vilda djur. Ttanken var att aka tag men det skiter sig direct eftersom de rivit upp jarnvagen mellan Ngapattinam och Tanjavur sa det blir taxi atminstone till Tanjavur och sedan borjar val var morgon ritualo igen, ga tilljvstn, vanta en timme och sedan ta taxi. Bjallerklang har vi hort men eftersom vi hallit oss borta fran kyrkorna I jul har vi klarat oss bra fran julelandet. Hur har detgatt for er?? Gott nytt ar pa er alla. Mats o sigrid

2005-2006 :3 

Nar man reser I Indien kan man konstatera foljande.Vi har rest med tag, 1:klass och sleeper samt taxi. Med taxi ser man mycklet och en 7-timmars fard med taxi, ( for 300 kr) ar betydluigt kortare an en 7-timmasr fard med flyg tex.;Men nar man passerar en by, et thus – en eller flera manniskor sitter / star nagonstans pa vagen. De befinner sig dar alltid. Kanske tar de bussen eller sa gar det till byn brevid nagon gang om aret men I princip sitter/star de de pa denna plats alltid. Deras verklighet. Vi kommer I taxi. Passerar dem pa ca 10 sek. Darefter ar vi nagon annanstans och vara sinnen uppfylls av helt andra saker. Men – De som sitter/star dar sitter/star kvar pa samma stalle, det stalle som ar deras verklighet och dar de befinner sig hela sitt liv. For oss star deras tid och rum stilla, fullstandigt stilla. Dar ar det fodda  och lever och en ev vacker dag ser de en taxi svepa forbid. Jahajaha, dar for en taxi forbid och sedan aterigen inget mer. Lite ris, ok, dagen ar raddad. Kanske kusin xx som nar om kanske kunde mjolka geten utan att fa skallen insparkad kanske kunde ge mig lite mjolk eller om jag har tur kanske jag kan av sysslingen fa en bit tapiok a koka, eller av mosters man som kor rischa ar sysslinegs son som den javeln har kommit upp sig och tror at han ar nagot…Dessa genatationers oden kanske vi agnar 10 sek pa sin hojd om vi inte sover.

Vi farads I rummet fortare an tanken vilken ar svensk och paminner oss om morbror Ernest som hade en kolonilott I Farsta.I tiden farads  vi mycket fortare. I en brakdels sekund ar vi hos mannen/kvinnan staende/sittande. Sedan ar vi nagon annan stans dar nagon annan sitter/star/bojer sig/sitterochskiter/sover/alskar/osv. Kan vi mojligtvis var pa samma planet? Samtidigt? Kan deras ovans verklighet befinna sig pa samma plats som var under en brakdels sekund? Vem av oss ar I ett svart hal??

Varmt, hett, kl 800 pa morgonen.Strolmmen ar borta igen sa flaketne pa rummet funkar inte. Svetten dryper. Om det vore meningen att nordlanningar skulle vara har vore vi utrustade med hangrannor.Via r tillbeka I Kovalam och det  ar varmare an nagonsin. Ta ett bad hjalper inte foga, vattnet ar for varmt. En Indisk dusch ar det enda, dvs en hink sa kallt vaten som det finns I kranen och hall den over huvude ar det enda som hjalper. Nagra minuter dvs.

Back in Kovalam. Detrta superturistika stalle som dryper av dryga typer. Detta ar inte Indien och vi vantru\ivs har. 100 reatauranger har pa rad dar rika vitingar sitter och vraker I sig gloende ut over gangen dar en wstandig strom av forsaljare och fattiga forsaker fa uppmarksamhet. Men nastan ingen har rad att ge nagor till de I tasor haltanade gubbarna eller de med smutsiga barn I famnen, halogda kvinnorna. Nej da – har vill man inte se nagon verklighet. Har fiser man I kor ett Sanctus for den vita rasens overhoghet.Har vill man inte se annat av indien an ett bugande och bockande och krypnade som nagot som myrsloken lamnat efter sig.

Jovisst – som vanligt overdriver jag val en smula/ . och nar jag anda haller pa kan jag val beratta om en annan vanlig typ I Kova;lan. Den kedjerokande anorektikern, innehallande morotsjouse istallet for blod, (har blomkalsoron och potatisavkoksnasa),  som fran morgon till kvall genomlider olika ayorvedahalsoidiotbehandlingar. Droppanbde olja pa huvudet, droppande olja pa hjarnan. Dessa behandlingar ar mycket vanliga har men med tanke pa hur folka lever och hard et I detta land kanns den vasterlandska egoismen som nagot man borde skammas for istallet for att flippa over i.

Naa – tacka vet jag de andra stallerna vi varit pa som tex Velanganni. Vi traffade pa ett par fran Dehli som varit I V de senaste 15 aren och de hade aldrig sett en vasterlanning dar forut.. vi stora, bleak och pluffsiga typer, huvudet minst langre an de flasta andra drog till sig en enorm uppmarksamhet som var jobbig till en borjan men man vande sig.Och detta ar Indien!!

Pa mondag morgon aker vi hem. Just nu saknar jag kall luft att andas, att slippa vara svettig hela tiden. Tank att hoppa I havet en majdag nar temperatuen I det samma ar sa dar 15 grader!! Ljuvligt!! Jag saknar jamna vagar utan standiga ha loch gropar och jag saknar tystnad. Allt detta kommer jag att njuta flera minuter afv nar jag kommer hem.

Men hemma kommer jag att sakna framfor allt indier. Hur skall man kunna leva utan alla dessa vackra manniskor? Och alla dofter. Nar man gar in en stad eller bys skabbigare gator kvarter. Kryddor, matos, halvrutten fisk, helruttna gronsaker, gamla sopr, koskit, getskit, manniskoskit och doften av allman halsovadlig gegga. Var for sig later det kanke inte sa trevligt men tillsammans blir det haaaarligt, haaarligt…

Jag kommer att sakna den fulltandigt magnbifika roran som finns overallt utom pa Kovalan beach. Och den fulltandigt vettlosa trafiken.Jag kommer att sakna Indien. En otroligt massa fattiga manniskor vars elande man inte kan gora nagot at hur myv\cket man an ger bort. Men manniskor som kampar for sin overlevnad pa olika satt. Vissa tigger. Andra star overallt ocvh forsoker salja alldeled hoppslosa saker for en spottstyver. Manga har riktiga job och tjanar 5 ore om dagen. En kille pa hotellet dar vi born u jobbar fran 7 till 22 for 100 rs om dagen. Det gar 6 rs pa 1 sek.

Pa vagen till Trivandrum sitter kvinnor och gor sprangsten till single medelst en liten hacka. Undrar vad de har betalt? Indien ar svart. Svart att vara I och avart att mota allt elande som fullstandigt omsluter en.Men vi kanner nog att Indien blir ett must, som ett begar, (likt snuset), som man maste ha en ordentlig dos av varje ar.

Assa har vi da Sathya och hennes familj. Vi var bara 6 dagar I Kanyakumari hos dem. Vi kannde dem inte vidare nar vi kom hit men dessa 6 dagar + varannansdagstelefonsamtal after that far oss att kanna att vi vill vara dar, hos dem, ata deras fstekta fisk med skivad formfranska som de kopt till oss.Att forsoka vara en stund I deras verklighet sa gott det gar. Hoppa av var dimention en stund, hoppa ur vart svarta hal, lata tiden sta stilla och vara I den verkliga verkligheten dar en stor del av mannskligheten befinner sig.Halsningar mats o sigrid

2006-2007 : 1 

2006-2007 : 2 

2007 - 2008 : 1

Det bränner i käften, sa jag till Sigrid. Det beror väl på alla svordomar du sagt, sa hon och tyckte väl att hon fick in en femetta. Bränner det i käften beror det väl snarare på att jag svurit för lite, det har inte kommit ut och så att säga svalnat av i luften, sa jag då och tyckte att jag var riktigt rolig. Nu när jag skriver det är det väl tveksamt om jag tycker att det var så roligt längre men kanske roar det någon.

Att det brände i käften berodde väl snarare på att vi är i Indien igen och just hade smaskat i oss en rätt med härlig hetta. Chilly prawns närmare bestämt och jag hade bett om extra chilly och då vore det väl skit om det inte brände i käften.

Annars är det som vanligt. Vi åkte först till Varkala som är badstället vi var på förra året till att börja med. Vi badar, sover och äter. Lullar omkring. I år bor vi vid en hinduiska stranden och slipper en hel del västerlänningar men turistiskt är det ju. Vissa turister beter sig så löjligt. Vi till exempel. Blekfisade som vi är skvimpar vi omkring och försöker smälta in bland indierna. Gissa hur det går. Men är man turist så är man.

Precis som förra gången alltså. Sedan vi var här sist har myggorna varit på retreat där de huvudsakligen har bringat sin tid med att vässa näbbarna eller vad det nu är de sticker med. Lopporna har tränat baklabbarna på gym och byggt upp en avsevärd muskelmassa och blivit hopplöst kraftiga i skutten. Men det värsta av allt. Rumplusen, som är det mest avskyvärda och vanartiga kreatur som världen sett sedan urminnes tider, far runt i horder där de med ett blodtörstigt grin hånar allt vad en välvårdad rumpa heter. Och sedan flyger de på en allihop utan hämning eller samvete. På myggmedlet står det att man skall ta på det utanpå solskyddet. Gissa vad det står på solskyddet. Bäst vore väl att röra ihop smörjan och svepa i sig rubbet till frukosten.

Här i varkala  är det full rulle. Det byggs nya hotell överallt. I sverige har vi börjat med charter hit och det är förmodligen fler länder som kommit på den iden. Hur mycket turister de små stränderna tål tvivlar jag på att någon kalkylerat med. Som vanligt är det på både gott och ont. Många får arbete. Fiskarna får förmodligen bättre betalt för sina fångster om de säljer direkt till restaurangerna. Naturligtvis är det väl de redan feta som drar till sig storkovan men lite spiller över. Till och med till tiggarna kan jag tro, det blir sedlar istället för mynt. Sitter det en handikappad tiggare på gatan och säger att han behöver en ny skjorta för hundra rs så får han hundra rs. Åtminstone av oss. Och hundra rs är vad grabbarna tjänar om dagen på restaurangerna där de sliter från morgon till kväll.

Andra har kommit på att sälja kokosnötter till turisterna. De hugger upp dem, sätter i ett sugrör och får tio rs vilket är ett rövarpris för en kokosnöt. Folk dricker och försöker hålla minspelet i schack. Visst, det finns de som tycker om det, jag gör det inte. Vi var ute i bushen och travade en gång, träffade trevliga människor som vill prata. De halade fram två nötter från kokos, högg upp dem och gav oss. Fy för den lede. Truten betedde sig som en imploderande bastuba, knöt ihop sig så intensivt att all världens russin skulle gått och hängt sig om de sett på. Inte hade jag en aning om att kokospalmens vanartiga avföda innehöll så där en hundra liter minst. Jag drack och drack och drack och drack fortfarande när det skvimpade slibbig sörja ur öronen. Indierna log som aldrig förr och jag kommer ihåg hur jag undrade över att jag aldrig läst om denna mordmetod tidigare. Måste vara något lokalt. Och jädrar i min njurtalg tog det äntligen slut, andningen återupptogs, hjärtat slogs igång med de inbyggda fjädermekanismerna och jag insåg att hoppet ej övergivit mig ännu. Men då högg barbarerna nöten itu och det skulle ätas upp det äckliga, sladdriga, fetvaddsliknande sladdret som mest påminner om hinnan innanför skalet på ett ruttet ägg. Fy för den lede säger jag bara.

Efter en del hunpandee, bumpande och skumpande kom vi då till kannyakumari, sydspetsen där vi har vår familj. Resan i sig kunde resultera i ett antal sidor, man ser så mycket och det händer allt från elefant på lastbilsflak till tröskning av ris på vägen där då trafiken i sig står för själva tröskandet. Vi hade emellertid bokat ett hotell via webben, av erfarenhet vet vi att det inte är så lätt här just över nyår, och betalat ett par hundra men inte fan fanns det någon reservation inte. Blåsta som nyckelpigor i orkan över atlanten alltså. Men det var egentligen vad jag misstänkte. Indien i all ära men det är inte organisation man tänker på i första hand. Men efter ett evigt jiddrande fick vi ett rum där vi ville bo, hotel Singaar som har en förtjusande trädgård med pool vilken vi siktat in oss på. I kannyakumari är det så otroligt mycket folk och sålunda rörigt till tusen så vi har tidigare år här saknat en lugn plats att ta det lugnt på. Sålunda sitter jag nu vid poolen och skriver.

Vi hade telefonkontakt med Sathya på vägen hit och vi gick genast till deras hus. Fisken stod på spisen och vi fick ett fantastiskt mottagande. Helt fantastiskt att träffa dem igen. Det var ju så att de för ett par månader sedan bad om 20000 rs till att bygga en mur bakom huset, när det regnade bildades en flod som flöt genom huset. Jo, det var inte så svårt att förstå men att denna mur skulle kosta så mycket, i kr blir det ca 3300, fattade jag inte. Jag såg fram emot att behöva pressa dem på vad de gjort av med pengarna på, jag menar att de måste ju vara ärliga mot oss och inte hitta på något för att få pengar. Men när vi kommer in på upploppet, alltså huslängan där de bor näst längst bort ser vi en 2 meter hög mur som sticker ut framför huset och som vi sedan ser går runt hela deras kåk. En vacker järngrind sitter på framsidan och mellan muren och huset har det blivit en liten trädgård med granatäppelträd med mogna frukter, stora blommande hibiskus, ett litet mangoträd samt annat. I anslutningen till muren på baksidan har det blivit ett litet rum med en ordentlig tvättho. Himla tjusigt.

De är så lyckliga över att fått det så bra och över att vi är där. Nästa dag vi är där får vi presenter, jag får ett par shorts och en tröja, de tycker väl att jag ser för skabbig ut i mina väl använda indienkläder som spruckit upp i de flesta sömmar och är så slitna att man nästan inte ser tyget men som därför är det skönaste att ha på sig i hettan. Nu måste jag ta på mig tjocka shortsen och tjocka tröjan så länge jag är här, annat vore oartigt och alla vet väl hur artig jag alltid är.

Jo, det har fått det himla bra i förhållande till hur de hade det förr men nu när vi mer än andra år varit med dem dagligen i långa stunder och blivet lite som en del i familjen ser man att det fortfarande finns orosmoln på deras indiska himmel. Mamma Lilly är ganska bra på att förmedla denna oro och det hänger väl samman med att hon inte är riktigt frisk. Som ni kanske kommer ihåg från förra året var hon väldigt dålig, kunde inte äta och hade så ont. Nu är det bättre men långt ifrån bra. Jag begriper inte vad som är fel men hon skall på röntgen nu på måndag, nyårsafton, så vi får se om vi blir klokare efteråt.

Mamma Lilly är alltså inte riktigt frisk och vi förstår att hon är orolig för sitt liv och med detta följer också oron över sina flickor. Den äldsta, Vidji, är gift med en knöl, ja det låter kanske väl kategoriskt för att komma från mig men jag träffade honom i deras hem före tsunamin och han förmedlade en mycket otäck känsla och vi förstår på familjen att de inte tycker om honom. Till Vidjis smala lycka hör att han arbetar i Saudiarabien och nästan aldrig är hemma. Hemma 6 månader, gör henne med barn och är borta i 2 år. Eftersom han nyligen var hemma är Vidji med barn igen. Hon gifte sig med honom innan vi träffades och de var mycket fattiga/inte hade något som hemgift och då får man vackert ta bottenskrapet. Han dricker visst sprit hela tiden borta i arabien också säger de. Vidji har det bra där hon bor hemma i familjen men man kan lätt förstå deras oro för vad som händer när inte familjen finns längre. Allt han tjänar sänder han till sin egen familj, Vidji får inget till hjälp för sig själv och hennes barn. När han kommer hem nästa gång, 2009, skall han visst stanna hemma och vara ordentlig tros det/hoppas det. Men har man supit kraftigt i saudiarabien, ja varsomhelst, i 6 år så ar då jag tillräckligt pessimistisk för att tro att någon korgosse kommer han inte att vara här hemma.

Nathia, mellandottern skall gifta sig i augusti. En lite blyg vacker flicka som inte pratar så mycket. Eftersom de nu har fått det mycket bättre har de fått en lite finare familj att nappa på kroken men de vill ha en massa pengar i hemgift och hur tänker ni fixa fram detta till augusti är en fråga som är oundviklig. Svaret är att Sathya sparat lite av varje bidrag familjen fått, det har hon berättat tidigare så det var ingen överraskning, och alla inkomster förutom en spottstyver som de  behöver för överlevnaden som pappa Sebastian tjänat på fisket har sparats för detta ändamål men det fattas en hel del. Frågan är om man kan ta sig en make på kredit här i Indien. Sigrid köpet i alla fall mig kontant.

Men det värsta för Nathia är att hennes blivande man också jobbar i Saudiarabien. Han kommer hem i juli för giftermål, gör henne med barn och drar iväg på 2 år. Under dessa år skall då Nathia vara piga/slav i makens familj. Sedan är han hemma i 6 månader och sedan borta 2 år igen. Vi träffade hennes blivande svärmor, en ständigt, ilsket pratande och beteltuggande kärr…….kvinna. Det blir inte nådigt för Natia.

När det gäller Sathya gör mamma Lilly den där gesten; hon är er, henne får ni ta hand om. Ta med henne till sverige. En smula förenklig av problemet kan man tycka. Sathya skall studera några år till och vad som händer sedan får vi se. Vi har lovat henne att komma till sverige på besök när hon studerat färdigt men sedan stundar väl arbete eller familj eller förhoppningsvis både och.

Pappa Sebastian lever i männens värld, fiskar mer eller mindre ständigt. De fiskar med den stora båten juni – september då de ligger ute en vecka i stöten. I vissa andra månader går de ut över natten/dagen. Resten av året blåser det för mycket, är fiskeförbud för stora båtar eller ingen fisk långt där ute och då blir det katamaranen de använder. Katamaranen är som ni kanske kommer ihåg ingen katamaran utan det där flytetyget med hopbundna trästockar.  Han är nog en ovanligt omtänksam och kärvänlig man vad man kan se.

Men kvinnorna har det inte lätt. I förrgår när vi träffade familjen berätta de att en kvinna ett par hus bort hällt bensin över sig och tänt på. De sade att they had some problems. De berättade att samma sak hände lite längre bort för ett par veckor sedan. Där hade de också some problems tydligen. Jag förstod på dem att detta inte var chockerande direkt utan om inte normalt så i alla fall sådant som händer titt som tätt.

Tacka alla gudar för att vi bor i gamla hederliga sverige även om vi där fryser fötterna av oss och spöna står som regn i backen.

Tja, nu måste jag avsluta detta. Som vanligt var vi idag och åt fisk med familjen. Vi får finfina fiskbitar och de tar sig varsitt kokt fiskhuvud och gnager på. De äter ris, vi får bara vitt bröd. Vi försöker förklara att också vi äter ris men det tror de inte riktigt på. Alltså äter vi finfina fiskbitar med äckligt vitt bröd. Varje dag. Det är fint med äckligt vitt bröd. Ris är inte fint. Och det är inte så konstigt. Sathya har varit på vårt hotell, frågar vad det kostar och efter en snabb genomgång med samvetet, den mer rationella delen av hjärnan samt med hjärtat kan jag inte säga annat än sanningen. 2500 rs dagen. Sebastian var lycklig idag, han hade fått en bra fångst och tjänat 200 rs. De sparar säkert hälften till Nathias hemgift. Den 1 jan skall vi åka med Sathya till Trichy, ca 45 mil bort för att få se hennes liv där, universitetet och där hon bor. Buss 12 timmar utan kisspaus, no och förövrigt inga biljetter går att få. Tåg, yes men inga biljetter går att få. Taxi, yes men då kostar det 6000 rs, dvs en tusenlapp. Nu vill vi så gärna göra detta med Sathya så det får det bli taxi. Detta diskuteras naturligtvis i familjen och det faktum att vi bor på samma planet känns inte riktigt troligt.

För övrigt har jag noterat att ju bättre folk har det, ju rikare de är  desto fulare är de. Fula trynen och fula kläder. De som är riktigt rika och framgångsrika ser lika jävliga ut som vi västerlänningar. Naturligtvis menar jag inte dig och mig, vi är ju vackra som få, men alla andra!

Om gud vill och om inte byxorna rämnar helt och faller av mig kommer flera betraktelser. Ni som inte har något minne och ni som är nya: läs bakgrunden på www.karlingesundsgard.se klicka på rutan vårt hjälpprojekt i Indien.

Lev väl och var glada, ni behöver varken dricka kokosnötsgegga eller giftas bort med tölp. Endast spön i backen.

Mats o Sigrid

Ps pga unisont datorhaveri i Kannyakumari kom detta inte iväg som det skulle- är nu i Trichy. Återkommer    ds

2007 - 2008 : 2

En förmodligen vacker dag kommer Indien på att de flesta innevånare är gravt hörselskadade. Så satsa på tillverkning av hörapparater för tusan, det gäller att vara framme när storkovan regnar som gröt från himlen. Man kan tycka att ca 100 decibel vore mer än nog för tutor och andra ljud men så är inte fallet. Åker man buss står en konduktör i varje bussända med kraftigt trimmade visselpipor som utan större ansträngning för nämnda konduktör genast spränger ljudvallen samt samtliga närvarande öroninventarier. Försöker finna ett mönster i blåsandet, det skall väl vara en sorts signaler till föraren, men misslyckas med detta. Bilars och andra fordons tutor har jag behandlat förr men många har ett sådant förfärligt ljud så den autonoma reflexen blir att slå dem på käften, förarna alltså. Men inte kan man gå omkring och slå folk på käften, vet förresten inte hur man gör. Det blir att försöka lomma iväg,  lomhördare än vanligt.

Annars lämnade vi kannyakumari den 1 januari med bland annat Sathya i bagaget. Vi hade insisterat på att följa med henne till trichy och hennes universitet för att se lite hur hennes miljö är där. Detta medförde att mamma Lilly ock så måste följa med, främlingar på en flickskola är inte välkomna men tillsammans med mamman lyckades vi få en halvtimme på universitetsområdet dagen före skolstart då inga flickor var där. Tågbiljetter eller bussbiljetter fanns inte så det fick bli taxi. Då var det en boy som också skulle till Trichy som ville åka med och när vi äntligen kom iväg var det plötsligt 2 boyar. Sathya hade en avlägsen släkting som hade en lite större bil och i det skulle vi åka bekvämt. Trodde vi.

Det var en Tata vilket jag misstänker är en avart av den ryska Vaz. Som alla vet konstruerades Vaz på 20-talet av en avdankad general som mist båda benen i en coctailolycka under första världskriget. Eftersom ingen vågade påpeka att han inte hade några ben och att han själv ansåg att ben bara var en kapitalistisk avart finns det absolut inget benutrymme i en Tata/Vaz. Man måste på något sätt vika benen under sig och stoppa in fötterna i, ja ni vet, för att överhuvudtaget få plats. Vinkeln mellan säte och ryggstöd är också garanterat träaktiga 90 grader för att underlätta en militärisk hållning. Högerhanden åker ständigt upp i en automatisk och perfekt honnör vilket är besvärligt då detta eviga viftande skapar tennisarm och otrivsel med andra trafikanter som tror att man är förbannad eller att man av någon anledning är ute och åker med sina bin. Och det verkar ju inte riktigt klokt. Omgiven av skramlande skrot som man är kan en Vaz endast uppskattas av en helt övertygad kommunistisk demagog.

En Tata är alltså snarlik Vaz bortsett från att man i stället för stötdämpare har satt in stötförstärkare. Bilen hoppar alltså högt inför det minsta lilla gupp. Nu finns inga minsta lilla gupp i Indien, alla gupp är av modellen största möjliga. På grund av detta far man ständigt ut ur atmosfären och in i den igen och ner på vägen precis lagom till nästa gupp. Det sägs att man måste ha hjälm på sig när månen står i nedan. Kan dock inte bekräfta detta.

Efter ett antal mil upptäckte jag att mjälten hamnat där lillhjärnan brukar sitta. Den förlänga märgen hade förflyttat sig till ändan. Resten av inälvorna hade åkt ut genom fönstret vilket fick mig att inse att det där med inälvor är kraftigt överreklamerat, på sin höjd behövs hälften.

De 42 milen klarades av på 10 timmar, endast sniglar kunde gjort resan snabbare.

Innan vi åkte hade vi mer eller mindre bestämt att Sathya och Lilly skulle stanna på hotellet tillsammans med oss. På vägen förstod jag så småningom att även grabbarna tänkte sig bo på vår bekostnad. Nu var det dags att säga ifrån, inte vill jag vara någon jäkla reseledare inte. Nej, grabbarna får bo var fanken de vill dock inte i mitt rum var innebörden i vad jag sade. Alltså skulle vi bo 4 i rummet, Sigrid, Sathya, Lilly och lilla jag. Men sedan ändrades planerna, Lilly tog bussen hem, hon var nog lite rädd för hotellmiljön, och kvar blev Sathya, Sigrid och jag efter att vi lovat Lilly att inte släppa flickan ur sikte förrän hon var innanför universitetsområdet.  Vi hade ett mycket trevligt dygn, var ute på stan, tittade på en fantastisk kyrka och mesta tiden låg alla på sängen och pratade om ditten och datten. Vi känner nu att vi har fullt förtroende från familjen och vi har under tiden vi var hemma hos dem kommit varandra nära i vardagen och umgåtts helt avslappnat och otvunget.

Och vi lämnade av vår flicka som uppgjort var vid The Holy Cross University.

Trichy är en skitig håla. Inget direkt centrum utan bara en mängd av ruggiga gator. Vi begav oss därifrån och ut till helt nya ställen. Alltså är vi nu i en stad som heter Palani och som är känd för sina tjuvar och rånare sägs det. Men här finns också ett hinduiskt pilgrimscenter som vi gärna vill besöka. Sitter alltså på ett riktigt skabbigt hotell och skriver. Vi var ute på en promenad i em och såg oss omkring. Själva templet ligger på toppen av ett högt berg och dit upp går det tåg på en bana i 45 graders lutning. Alternativet är en linbana. Jag vet inte vilket som är värst men jag tror vi väljer tåget i morgon när vi skall dit. Återkommer.

Nu skall vi breda ut våra kläder på den skitiga madrassen som det inte finns lakan till och försöka sova. Hoppas vårt myggmedel även hjälper mot loppor.

Morgon kl 600. Ett icke hjärtligt oväsen på dörren väcker oss, vi försöker ignorera till att börja med men bultandet och skrikandet tilltar. Försöker med svenska svordomar. Hjälper inte. Återstår att stiga upp, ta på byxorna bakochfram och öppna. Kaffe eller te? Blicken som medföljer frågan innehåller mera uppmaning än fråga, ok då, kaffe.

Natten hade inte varit bra. Personligen hade jag en lång fundering över hur jag skulle hantera eventuella, nja det kändes nog just då som betydligt mer än eventuella, hårlöss. Här ser man människor med rakade huvuden som har detsamma insmort med en brandgul gegga. Det är så man behandlar hårlöss här. Jag försökte föreställa mig mig och Sigrid på detta sätt vandrande omkring i indien. Det var svårt. När jag framåt småtimmarna kom över denna fnatt var det en jäkel som kom loss på visselpipa på gatan. Hur kan det vara så roligt att man kan hålla på så länge? När visselpipan sas slocknat blev det tyst en stund och jag lyckades slumra in. VRÅÅÅÅL sa det då. På kraftledningsstolpen som stod kanske en halvmeter från balkongen som vi faktiskt hade och som hade ett sådant yvigt virrvarr av sladdar, stolpen alltså, så bäst att inte röra balkongräcket ty svårt att säga om det var inkopplat eller inte satt en enorm plåthögtalare som plötsligt utan anledning mer då än att hålla oss vakna i vilken kretsar slöts och volt utav tusan och ampär utan sans och balans spydde ut en förfärlig sörja av oljud vilka fick mig att sväva som på dun på den stenhårda madrassen jag låg på. Lopporna och lössen dog tvärt, kanske var det det som var meningen. Men sova kan man göra när man blir gammal.

Gick ut. Till slabbsyltan. Geggade i oss masala dosai som var brännhet. Jag gillar det skarpt men Sigrid är mera tveksam. I dylika miljöer är det till att äta med händerna eller rättare sagt handen. Man använder bara höger hand. Den vänstra använder indierna till att tvätta sig i ändan med efter toalettbesöket. De skulle bara veta, indierna, vilken hand vi använder till att torka oss i häcken med. Men det vet de inte och alltså käkar man bara med den högra handen.

Därefter gick vi mot tågstationen upp till berget. Marken var alldeles full av tusentals bruna fötter samt fyra vita. Och varje fot hade max en fot och ett par tum till förfogande. Knökat alltså. Det fanns en gräddfil som kostade lite mer, annars hade vi stått i kö ännu, till tågen som gick upp på berget. Ett tåg som går i, jag upprepar, 45 grader eller åtminstone 30 vilket är mycket nog. Observera att jag inte som vanligt överdriver här, det är omöjligt. Skulle jag göra det vore det inget tåg utan en hiss. Men väl där uppe ar det ingen hit, kilometerlånga köer till själva templet och dessutom hade mina batterier till kameran dött pga over kill av en indisk batteriladdare, min svenska försvann med lite annat redan på flyget hit. Nä, vi gick trapporna ner, glömde räkna stegen men jag har aldrig fått ont i kroppen genom att gå nedför tidigare så det var nog en del.

Ut bland alla fötter igen, en klase barn som tiggde följde oss några km och ryckte oupphörligt i byxorna, försäljare av div skräp tjötade och med tanke på att stanna en natt till på hotellet där dessutom personalen om man nu kan kalla gubbarna detta var jädrans otrevliga så sa vi no, vi drar till Kodaikanal.

Sitter nu ovan molnen. Nänä, var inte oroliga, vi är inte döda och blivit änglar eller så. Vi passerade molnen på vägen hit och även här regnade det ordentligt när vi kom. Jag kommer ihåg att jag skrev förr året om regnet här, regndropparna är i storlek som fotbollar. Nåja, små fotbollar menar jag naturligtvis. Men det var en rolig känsla med regn. Det känns väldigt exotiskt. Jo jag kan fatta att ni ställer er frågande inför detta där hemma men här sitter vi i ett rum med vidunderlig utsikt över stupet och bergen framför oss, taken är tunt och regnet smattrar tusan så behagligt. Så klarnar det upp och världen ligger under oss. Fåglarna kvittar som hemma på våren här uppe och eftersom hotellet ligger lite utanför staden är det relativt tyst.

Jag har aldrig upplevt ett sådant lugn inom mig som jag gör denna gång. Indien har sas fallit på plats. Jag har lärt mig hur man rör sig i värmen, inga onödiga rörelser och värmen besvärar mig inte. Jag har lärt mig innebörden av huvudnickningarna. Jag vet att jag skrev en gång att de kan betyda både ja och nej. Ja visst kan de det men också mycket annat. Man nickar på ett sätt för ja, ett annat sätt för nej, vet inte, trevligt att träffas, ja se fruntimmer, dra åt helvete, kommer aldrig på tal, kommer på tal. Osv. nackmusklerna har alltså mjukats upp betydligt.

Jag måste också tjata lite om denna ofantliga renlighet i ett land som är så genomdränkt av skit. Skit överallt. I drivor. Få är de hotell vi varit på där ens den där stämpeln ang fönsterglasets beskaffenhet har gnidits bort, dvs aldrig har blivit putsat även om hotellet är så  20 år. Nu ska vi inte tala om  hotellet i Palami där dasslocket och dassringen låg i delar på golvet för att fritt pusslas samman vid behov. Nej, det var extremt. Men människorna och deras bostäder är så fantastiskt rena, inte en fläck på ett klädesplagg om personer i fråga inte hör till de allra fattigaste. I Varkala, på beachen där det rinner fram en liten bäck, kom 2 kvinnor en dag och tvättade sin ko. De tvålade in, skrubbade och torkade den säkert i en timmes tid. Även på besvärliga ställen som under svansen. När kon var torr kammade de den mycket noga. Ok koinnehavare på mailinglistan, hur ofta tvättar och kammar ni era kor??

Så har vi religionerna. Hinduismen är svår att förstå sig på. Kristendomen och islam är lättare om man ser den var för sig men jag börjar misstänka att de olika regionerna här är en sammanvävd blandning som är lite svår att skärskåda. Man har en ömsesidig respekt för varandras religioner som vi i västvärlden inte är vana vid. När vi åkte till Trichy med Sathya  ned flera började det med att chauffören som var hindu stannade vid ett vägtempel, grejjade lite med gudarna där och sedan fortsatte vi. Ganska snart kom vi till ett kristen dito och då fick resten av oss ut och grejja. Till min förvåning fanns det framför jungfru maria ett kors av sten som var ingnidit av samma svarta olja som gudarna i de hinduiska templen är. Chaffisen var där också och geggade precis som de andra, ja även vi, vi måste för familjen verka vara goda kristna. Det fanns av samma outgrundliga anledning kvinnor med typiska muslimska hucklen vid den hinduiska pilgrimsplatsen i Palani. Förstå det den som kan.

Deras tro är stark vad de än tror på. Vi såg ett tv program med  Sathya, animal channel, som handlade om skorpioner. Vi frågade henne om det fanns giftiga skorpioner i kannyakumari. Jovisst fanns det det. Det var inte ovanligt i den gamla hyddan vid stranden, även giftiga ormar kunde komma in dit på natten när de sov. Men hur gör ni för att skydda er från detta undrade vi då. Vi ber till gud, var svaret och med det finns det inte längre något hot från giftiga skorpioner och ormar. Hur enkelt som helst.

Jag älskar Indien.

Blev efter en dag här uppe i Kodaikanal medveten om att jag trots allt hade en del inälvor. Drabbades av Indisk Tarmrengöring. En helvetes magåkomma slog till med mycket hög feber. Jag låg ett par dygn och tänkte på döden. Vi ringde till slut efter en doktor som kom och gav mig en näve piller som skulle tas på ett och halvt dygn. Trots magsmärtan jag hade blev det värre efter inmundigandet av dessa piller men jösses vad jag började piggna till fort. Redan dagen efter på morgonen kände jag en våldsam hunger efter mat och såg i luften hur ett radband av välstekta falukorvskivor flöt fram mot mig. Jag kände till och med doften av smöret de var steka i. Jag försökte kasta mig fram och fånga dem men tusan så förargligt så upplöstes de precis framför munnen. Konstigt just med falukorv, det äter vi aldrig annars. De av er som är veganer ser kanske detta som ett bevis på att jag även så att säga hade skitit ut hjärnan men alla ni andra förstår att jag nu var på bättringsvägen.

Tur i oturen att det hände här i Kodaikanal  där det ändå råder en viss ordning. Nu behöver jag vila ett par dagar sedan drar vi ut på nya äventyr.

Mats

2007 - 2008 : 3

Hu förhåller man sig då till fattigdomen och tiggeriet? Man kan urskilja två huvudparadigmer:

- Ge till alla

Ger man till alla sitter man förmodligen där själv med en bleckpotta i näven ganska snart. Dvs man sitter inte på pottkanten utan man kravlar runt längst ner i pottan och kan in te ta sig upp. Man halkar hela tiden ner i skiten. Fungerar alltså inte.

- Inte ge till någon.

Fungerar säkert alldeles utmärkt om man är skapt som en kackerlacka eller som något annat enfaldigt kryp. Människor dock måste skapa sig en filosofi för att slippa ge ifrån sig en skärv till någon utblottad. Den vanligaste filosofin är att när man ser den halte och lytte i trasor framför sig snörper man på mun och säger med en tillgjord djupsinnighet; En yrkestiggare!

Och det tror ju fan att en yrkestiggare skall ta mig jävulen inte ha något. En yrkestiggare borde förmodligen då enligt dessa människor vara en person som gått kanske 5 år på yrkestiggaruniversitetet, betalt en förmögenhet för denna utbildning och lärt sig en massa fina knep. Till exempel att vrida lederna ur led, kapa ett ben eller en arm, dricka diselolja så man ser riktigt ömklig ut och får finfina bölder och sår över hela kroppen, slita sina kläder och lägga ut dem på vägarna ett par år för att de skall få den rätta looken. Man får lära sig hur man föder undernärda barn och hur man håller dem skrikande mellan 9 och 5 när man jobbar. Övrig tid på dygnet lever de alla i sus och dus på bästa hotellets skybar där saknade lemmar kommer fram ur garderoben, såren läggs tillbaka i fodralet och de skrikande barnen visar sig vara inhyrda små dvärgar som nu hela natten dansar hulahula på borden och dricker grogg. Så är det med yrkestiggarna, säger den som är skapt på detta vis. Inte fan ger jag dem något. De har det säkert bättre än jag egentligen.

Nä tacka vet jag fritidstiggare som tigger en stund på väg hem från jobbet, de har nog svettats på banken hela dagen och frugan deras kanske behöver en ny hatt. Okej, kanske inte så viktigt med tiggeriet men man träffar en massa folk och det är ju alltid trevligt. Och hattar växer inte på trän. Dem ger man naturligtvis inte heller. Alltså är man helgarderad och man kan utan dåligt samvete trampa runt och tänka enbart på sig själv. Fiffigt va?

Tiggarna har det alltså inte lätt. Är man född utfattig, aldrig vunnit på lotto eller kommit med i det indiska vem vill bli miljonär tigger man från morgon till kväll.  Många unga kvinnor med barn, halta och lytta, gamla människor. Visst inser jag att det förmodligen finns tiggarhallickar som tvingar andra att tigga och ge det mesta till dem. Detta vill man kanske inte uppmuntra men de som är fast i detta gör det för att de måste och en liten del får de själva och den delen behöver de tusan så väl. Sen finns det de som inte har det så illa men när de ser en turist tar en rövare. Men dessa känner man snart igen på deras bättre kläder och rövarblicken i ögonen. Enstaka gånger har jag på platser där många turister rör sig sett barn klädda i säckväv mod skitig och trasig. De är ofta sotade i ansiktet också för att se ut som askungen. Här bör man kanske dra öronen åt sig om det går, det verkar mer än lovligt fejkat även om kanske de har det eländigt men tror att detta är en bra ide.

Ok – men hur hanterar man det här då? Hur hanterar vi det här? Tja, gamla människor som ser eländiga ut får, andra får ibland. Ensamma kvinnor med barn är svårast, i och med barnet har de en stort övertag gentemot våra känslor och i och med detta är det svårt att bedöma läget. Vissa gånger blir det säkert helt rätt, andra gånger helt fel. Har varit med om att jag gett en femttia och blivit utskälld för att jag inte gett mer. Skall försöka vara beredd nästa gång och rycka tillbaka sedeln. Barn som tigger ger vi aldrig. Taktiken med att skicka ut sina barn att tigga är under bältet, det får minsann de vuxna klara själva.

Fy vad vi låter hårda. Men det är nödvändigt om man inte genast skall hamna i pottan. Och att vara i pottan hjälper ingen.

Sakta och säkert släpar vi oss över den sydindiska kontinenten. Det blev fler dagar än planerat i Kodaikanal pga min sjukdom. Jag ville också se Kodaikanal. Och som elände oftast gör, dvs upprepar sig, så var det så att förra året när vi var i Kodaikanal blev jag också sjuk fast då var det nog ett elakt virus. Men som när man ligger där och inte kan annat börjar tankarna vrida sig åt eländeshållet och jag tänkte bl a att det är nog fel på hjärtat, när jag kommer över 2000 meter så blir jag döende. Va fan har jag i Indien att göra? Jag kunde väl nöjt mig med en spik i foten på kärlingesund eller? Eller är det stora masken som slagit till igen? För tre år sedan när vi kom hem fick jag en förfärlig magsmärta så vi åkte in till akuten. De stoppade in mig isolerad på infektion några dagar, jag hade en elak parasit i kroppen. Roligt var det inte men hur skulle det se ut om det vore roligt? Då skulle varenda jävel tigga och be om stormasken och infektion skulle vara helt infekterad av en massa kul typer som hade jätteroligt hela dan. Nä, det funkar inte. Jag skulle emellertid få medicin mot parasiterna men denna medicin var så ovanlig att det var svårt att få fram den och jag har ta mig tusan inte fått den än.

Men jag blev ju bra. Var faktiskt orolig ett tag att det värsta hade hänt – att jag blev sjuk av det indiska snuset. Men med käften full av detta gudars njutningsmedel kan jag bara konstatera att min sjukdom inte berodde på detta. Bön hjälper.

Att färdas över okänd mark har sin tjusning, att återvända till platser man känner har sin. En ny plats ger ett intryck som man kan vidareutveckla. Därför återvänder vi gärna till platser vi varit på förr. Vi tar reda på en massa utflyktsmål och annat man kan bese och sedan gör vi en del av dem. Vårt motto är att det är lika roligt med det vi missar som det vi får vara med om. Det vi missar har vi kvar till en annan gång. Den som spar han har. Men å andra sidan måste man reka lite också på nya platser och det ser vi också till att göra.

Något på vår indiska karta som lockade var indira gandis nationalpark som ligger lite i tamil nadu och lite i kerala. Inte så lite förresten, parken är jättelik. Den var stängd under många år pga en bandit som levde rövare där. Högg ner skog och sålde svart. Myndigheterna jagade honom i många år men alla patruller man skickade in i skogen återfanns med små otrevliga hål i huvudet. Återstod att stänga parken under många år tills man en dag lyckades göra ett såll av banditen och hans gäng. Nu sedan ett par år är parken öppen och lite vilda djur vore väl trevligt att se tycker vi då. Tar oss till den närmaste byn Annamalai. Tänker i sinnet att det kanske finns elefanter här. Ana betyder nämligen elefant, anna betyder liten elefant på majalalam. Men inte då, vi fann ett litet hotell, snarare lodge, som hade ett rum. Inget fel på det bortsett från en sariförsäljare som bodde där och som blev ganska full och som tjötade mer och mer allt eftersom tiden gick. Nåja, vi sov nog ganska gott och dagen efter tog vi efter många om och men en taxi till själva toppointen. Det blev en del diskussion eftersom den första föraren de skakade fram knappt kunde varit  12 år men han och ett gäng med honom försvann i bushen skjutande en amassadör som inte ville starta. Alltså av med honom. Kom så småningom till parken några mil upp men där fanns inga rum lediga vilket vore en förutsättning. Sket sig alltså. Men vi har nu telenummer och adress där man kan boka i förväg för kommande resor.

Åkte vidare till Thrissur. Himla trevlig stad faktiskt. Bor i en trerumssvit på hotel Elite, inget annat fanns ledigt men priset på denna svit stannar ändå långt från ett visst vandrarhems priser i bohuslän. Hotellet ligger bakom Pattans veg-hotell, mitt emot Dass international om det nu säger något. Vi har tillbringat 4 dagar med att åka till Putthanhur Kota, ett ställe för elefantuthyrning, några mil utanför staden. Det finns 65 elefanter där när alla är hemma. Sigrid har målat elefanter, jag har fotat och filmat, har bl a en 20 minuter på en bjässe bakifrån som viftar på svansen. Tänker på en viss kyrkoherde jag kände en gång och ser likheterna. Fast här ser man svansen.

Vi har alltså tittat på elefanter kanske 4 timmar om dagen medan en hoper indier har tittat på oss. Elefanter har de väl sett förr men ett par grisskära, nej det är fel – grisarna har är mörka här – vita jättar i coboyhatt är mer spännande än elefanter. Konstiga kläder har vi också.

Vissa dagar är det jobbigt med detta gloende. Oftast bryr man sig inte, glor lite tillbaka, vickar på huvudet och tänker snabbt måtte inte barnen börja gallskrika nu för fan när de ser oss det är så himla jobbigt. Andra dagar fixar man det inte. Som i dag tex när vi kom in på ett ställe och skulle äta lite lunch. Kanske 12 p vände sig om och glodde med öppen mun och tomma ögon. Gegga masala rann ur käften på dem ned på golvet och inte förr än deras ögon ploppat ur dess hålor, studsat mot golvet och in igen tog hungern över och de återgick till att äta ivrigt funderande över vad de fått i sig för olämpligt som kunde ge sådana syner. Osynliga äro vi då icke.

Nu får det emellertid vara nog med elefanter. Vi drar till Cherai beach, paradiset vi upptäckte förra året. Där skall vi stanna 10 dagar innan det är dags att åka hem igen, den 28.e.

Och nu är vi då där, i Cherai. Sitter på hotellets tak och skådar ut över havet, drickande en pilsner. Sämre kan man ha det. Varmt som fanken är det men en behaglig bris svalkar gott så länge man är vid havets strand. Men ger man sig iväg kan det bli svettigt, i morgon skall vi nog in till Ernakulam och finna en optiker, dags för nya glasögon som kostar en spottstyver här. Har också 3 paket som skall skickas hem. De har sådana fantastiska lamparmaturer i detta land. Mycket fantasifulla skapelser som inte liknar något vi sett tidigare. Alltså var vi i en lampaffär o thrissur och köpte 3 av dem, de kommer att hänga hemma i anläggningen. Om vi ny lyckas förpacka dem så de kommer hem hela dvs. Och om ingen stjäl dem på vägen.

En optiker fann jag 7 km bort i Paravour, slapp alltså Ernakulam. Fick först gå till en ögondoktor ett par kvarter bort och sitta i kö en bra stund. En låda med synglas säkert från förra seklets början täckte hans skrivbord och han plockade vant med pryttlarna och kom så småningom fram till vad jag behöver, något som jag visste själv sedan tidigare. Ca 12 spänn kostade det. Sedan tillbaka till affären där ingen kunde engelska och vi peka och svor på olika språk en stund innan vi var överens. Vad vi var överens om vete fan men det blir nog bra. Ett par progressiva glas och bågar för 500 spänn är väl ok eller? De jag fick gjorda här förra året har varit super.

Super är ett vanligt ord här. Allt är super.

Nu sitter jag och super. Nja, så illa är det inte men jag var iväg och fixade lite i byn, gick förbi en vine shop och lite wiskey har väl ingen dött av tänkte jag. Tänkt och gjort alltså. Sitter nu på balkongen och har havets ljuva kluckande i ögonvrån 15 meter bort. Solen har gått ned, det är mörkt och en varm vind smeker min flint som annars har det riktigt hett om öronen. I går blåste det upp på dagen och vågorna gick förfärande höga. En bamsevåg kom när jag badade och bröt över mig och jag hade att välja på att rädda badbrallorna som hamnat på fötterna eller min coboyhatt som jag hade på mig. Mot allt förnuft räddade jag brallorna och den hatten är förlorad för evigt. Så synd på en bra hatt.

Annars bara latar vi oss nu. Vi har åkt runt ganska ordentligt men ändå givit de platser vi valt att stanna på gott om tid vilket är vårt sätt att resa. Stanna upp och vara. Känna in. Tycka om eller inte tycka om. Men ge platserna en chans. Här ger vi oss nu en chans att lata oss. Den chansen tar vi direkt. Äter frukost. Går bort en kilometer till ett hak, tar en kaffe och glass. Köper ett gäng somosas vilket är små trekanter av grönsaksgegga inbakat i risbröd och allt är friterat. Vansinnigt gott som lunch. Sitter på balkongen. Läser. Sigrid målar som vanligt. Badar, sitter i solstol under parasoll. Halvsover. Sedan efter 1 blir det så förbaskat hett. Ligger i sängen under ac’n och läser eller letar efter en bra musikkanal på tv. Kl 6 ut på balkongen, stirrande på solen som går ner vilket den faktiskt gör varje dag. Utan reklamavbrott.

Eftersom dagen varit så ansträngande vilar vi lite innan vi går en trappa upp och äter en fantastisk måltid. Ja, de har ett fantastiskt kök på detta hotellet, ca 2 x 3 meter + 3 gasoltuber, men jösses vilka maträtter de gör. Vi testar friskt, deras chilly eller garlic prawns är fantastiska, deras gobi 65 eller chilly gobi eller gobi machurain, dvs blomkål, är helt otroliga. Kaffet emellertid smakar skit, nåja illa i alla fall jämfört med vilken annan sylta som helst. Köper man kaffe av han med varm mjölk på pakethållaren på cykel är det himla gott. På hotellen försöker man låtsas att man är internationella och man krånglar till det så förbaskat. Ett äkta indiskt kaffe består av mjölk och en gnutta mycket finmalt kaffe och socker. Man kan också göra en kolsvart gegga av kaffe, ta en smul och sedan hälla på het mjölk. Trodde i min enfald att jag köpt tre kilo av detta kaffepulver men vid närmare beskådning visade det sig vara the. Förbaskat också. Måste ut och shoppa igen. Vi kommer föresten att ha en kurs i Indisk matlagning i sommar med en kvinna härifrån. Rekommenderas varmt.

Ja resan lider mot sitt slut. Hoppas vi har möjlighet att komma hit igen. Vi har nästan en vecka kvar men lika förbannat blir jag våt i ögat när jag tänker på at vi skall åka hem. Naturligtvis älskar jag Kärlingesund men Indien är något alldeles fantastiskt. Åk hit för tusan.

För övrigt kan jag bara konstatera att här i Indien har varken regering eller någon av gudarna någon som helst makt. All makt, den himmelska såväl som den jordiska, ligger helt och hållet hos busschaufförerna.

Mats

 2008 - 2009 : 1

 

Också sitter man här nu igen och nyser Vettlöst hett ute och ac inne är ingen bra kombination men vettlöst hett även inne testade vi några dagar och det var ingen hit små lite nysningar är väl ok.

Är alltså i Indien igen. Det blir alltid en chock för kroppen att komma hit och i år är det ovanligt varmt vissa dagar, ac´n står på 25 grader och det känns som man kommer in i en iglo när man varit ute en stund. Men just idag är det mulet, blåser friskt och det har regnat lite gött. Säkert inte mycket över 30 grader.

 Magarna pruttar i alla ändor men vi har varit med om värre. Köpte en wiskey idag för medicinskt bruk. Valde en av indienkvalitet för att inte missbruk skall beivras. Den smakar för jävligt men vad gör man inte för hälsan.

Resan hit gick denna gång via uae, dvs förenade arabemiraten i vars huvudstad abu dhabi vi fick nöjet att vistas ifrån tidig morgon till sen kväll. Jag klämde i med huvudstad men fasen vet om det finns någon mer stad där. Som tur är har vi en granne på kärlingesund som har en dotter, Joanna, som jobbar i denna gudsförgätna håla och som trots en elak förkylning tog hand om oss i sin lägenhet där vi kunde sova en stund och bli ompysslade. Hon berättade också lite om denna förening av emirater. Det var tydligen så att ett gäng emirer, dvs störtfeta gubbar i vit särk med en falukorvsring på huvudet, beslutade sig för att gå samman för 37 år sedan. Man enades om att styra landet fem år var och det gick finfint tills de som en gång hade makten slog ihjäl alla de andra och tog över för tid och evighet.

Falukorvsbärarna och deras kvinnor i helsvart med en liten öppen springa för ögonen där inte sällan ett par mörka solglasögon sitter är inte så många, de består av 2 %, eller var det 8, av hela befolkningen. De tillbringar dagarna med skörlevnad och rökande av vattenpipa. Resten av befolkningen är gästarbetare från andra länder som sliter och släpar för att få stället att fungera. De flesta kommer från Indien, indonesien, thailand etc eftersom som vi alla vet man inte behöver betala dessa mer än en spottloska om dagen. De kommer till uae på en kontrakt oftast på 5 år och under denna tid bor de tex som en taxichaffis vi talade med 8 p i ett rum med 4 sängar, sover i skift, får inte ta emot besök och är allmänt mycket hårt kontrollerade.

Staden bestod av knökat med höghus i de mest fasanfulla arkitektoniska utflippningarna. Vissa såg ut som stora svarta gap med vassa tänder och det var utan tvivel att de åt människor. Det kändes på lukten när de rapade. Vi lyckades emellertid hålla oss undan, såg till och med en fågel som vi inte är helt säkra på var uppstoppad.

Nä fy fan sicket land. Kan inte låta bli att kommentera detta med att de har en population med 98 % invandrare, (eller var det 92). Detta bör alla svenska invandrarhatare betänka. Men å andra sidan, för en blågul nazist är det ju utlänningar hela högen.

 

Alltså i varkala där vi badar och latar oss innan vi kommer till riktiga Indien. Funderar varje morgon över vad jag inte skall göra idag. Det blir inte mycket över kan jag lova. Läser bok, äter, sitter, står och glor, sover. Har det alltså inte så illa.

Sitter nu strax före solnedgången på balkongen som vetter mot gården. Här står ståtliga kokospalmer fulla med nötter som bara väntar på att få ramla ner. Jag skulle tro att de, indierna, inte låter dem ramla ner, en alldeles för stor del av befolkningen skulle då förmodligen stryka med, kokospalmklättrarna går nog upp i tid och tar ned dem kontrollerat. Om inte skulle nog statistiken över döda av ormbett, ca 50 000 årligen, försvinna fullkomligt i mängden. (kanske en falukorvsring på huvudet dämpar nöten så att endast ljuv musik uppstår med en nöt i planeten? Men då uppstår genast diskussionen om vad ljuv musik är och vis av dylika diskussioner äter jag hellre falukorven än får en nöt i skallen).

Men nu handlade det om gården och här finns också bl a ett papayaträd där mogna frukter dinglar. Vi fick en stor bamse av gubbarna som har hand om hotellet och vi har mumsat papaya så dreglet tvättat våra fötter. Som alltså är rena och fina.

Från fjärran, cirka 100 meter bort hörs vi den här tiden en sång, ett mantra som upprepas oändligt. Känner igen det från yogagruppen som brukar vara hos oss på kärlingesund några dagar varje vår. Känner mig alltså som hemma. Annars på morgonen och em är det ett jävla liv vid templet. Det skjuts med dynamit eller snarlika smällare varje dag och slutsatsen jag drar är att templet tillhör tigerguden som jag lärt känna en smula och som blir alldeles till sig när det smäller. (Snälla yogagrupp, börja inte med det här!).

: Håller på att läsa en intressant bok som heter Illusionen om Gud av Richard Dawkins. Rekommenderas. Hade för övrigt tänkt mig en längre utläggning om livsåskådningar men skiter i det, det är för varmt, men jag drar till med några albert engströmhistorier som faktiskt i sin enkelhet är ganska uttömmande i ämnet.

 

Prästen som länge kämpat med frågor om heliga ting på husförhöret till Sven i Hult: Tror ni på den yttersta dagen?

Sven i Hult: Tja det gör ja fäl men int tror ja det blir här på trakta int.

 

Prästen på husförhöret till Oskar på Hyltet: Vad för sorts tro har ni egentligen?

Oskar på Hyltet: Jag tror detsamma som Nilla på Nyhus.

Prästen: Och vad tror hon?

Oskar på Hyltet: Jo si, ja köpte ett stop brännvin av henne i höstas och det tror ho int att ho får betalt för och ta mig fasiken tror int ja dä mä.

 

Prästen, som just mångordigt berättat om hur Abraham av Gud blev befalld att offra sin son Isak för att testa hans tro men som sedan backade, på husförhöret till Knut på Svullan för att testa graden av förståelse: Varför ville gud inte att Isak skulle offras?

Knut på Svullan: Han var nog inte så fet.

 

Jaja detta om albert e..

 

Inte så många turister här nu. Smällandet i munbai fick det flesta att avboka sin indiensemester. Detta finner jag besynnerligt men det var många som frågade oss om vi verkligen vågade åka. Men för några år sedan small det i madrid, var det någon som därför var rädd att åka till ex ystad, tomelilla eller bengtsfors? Nähä. Varför inte då? Avstånden är väl ungefär de samma från munbai till där vi är. Om det skulle hända en terrorattack i stockholm är det då någon av er som inte skulle våga gå ut på stan i lysekil? Visst, man kan sitta i finrummet tills takkronan ramlar ner och slår ihjäl en alternativt att en rabiessmittad ekorre som varit på semester i Rabien anfaller genom ventilen - men för att citera Livia, hur roligt är det på en skala? (Lite roligt vore det nog med en så ovanlig ekorre, åtminstone en stund). Enda chansen vi har i världen är väl att inte reagera med rädsla på terrorgruppernas bombastiska upptåg, gör vi det har de nått sitt mål.

 

Men turisterna uteblir till stor del. Det gick bl a svensk charter hit under ett par år men det funkade inte, charterturisterna blev missnöjda och krävde pengarna tillbaka, det är inte som i mallorca. Varför tror dessa turister att vart de kommer i världen ser det lika dant ut? Konstigt. Man måste fatta att en trestjärnigt hotell här är detsamma som ett hotell i sverige, mallorca med tre svarta hål istället för stjärnor.

 

Jaja, svårt att komma till sak. Hur mar du, alternativt Hyyr murr dyy hör man på alla restauranger när de fattar att man är svensk. Detta är ju ett bra skäl till att uppsöka en annan sylta men även om de är många är det bara att konstatera att det varit för många svenskar här. Nu är de borta och de stackarna kämpar med att överleva. Vi noterar att det är många nepaleser här, förmodligen jobbar de ännu billigare än indier.

Nä, nu är nyllet rödbrunt med betoning på rött, det är lördag och på måndag drar vi kannyakumari för att träffa vår familj, Sathya m flera. S kommer från sitt universitet den 23:e

Och då vill vi vara där, kommer att vara där. Det är alltid lika spännande att träffa familjen och sathya. Vet aldrig riktigt vad som händer bortsett då från den stekta fisken som de häller över en påse med kryddor som skulle räcka ett par månader hemma. Medelst käften med tillhängande pryttlar nerigenom till det ofta av mänsklig mun outtalade slutet försöka vi förstå vad de pratar om egentligen, samtidigt som vår mer eller mindre heliga lekamen jobbar starkt på att ta hand om diverse okända föremål som endast har som önskan att förvirra den interna biologiska balansen i våra kroppar och förändra hela den genetiska koden i medulla obligata eller vad det nu heter som efter ett uppgivande av ett ut i rymden rop på hjälp får våra munnar att kläcka ur sig något vettigt.

 

Vi blev bjudna på lunch på hotellet i dag. Vi slaffsade diverse röror på en bananblad och det var ok. Satt vid sidan av en tysk brutta som jag begynte tala med. Hon var som vi på väg till kannyakumari för där hade hon hört att ”man kan se solen gå upp och gå ner samtidigt”. Efter en stunds försök att finna språkliga bevis på förbistringar men fortfarande inte kunde finna några sådana fann jag mig tvungen att fråga om hur detta kom sig, finns det två solar i Kannyakumari? Hon visste inte riktigt säkert men var fast i sin övertygelse om att hon där kunde se sunrise and sunset in the same time. Hon verkade inte missbruka något utan hade säkert rösträtt.

 

Nu är det plötsligt söndag och jag känner mig lite hängig. Magen knorrar mer än vanligt och jag hostar. Som vanligt kan jag allt som oftast göra den mentala felkopplingen att längta hem för att få båten i sjön nu när det är så gott väder. Visst vet jag vilket eländes väder det är där hemma men lika förbaskat slår det slint och jag tror att det är lika dant hemma som här.

 

Men nu slutar jag för denna gång. Vi hörs

Hälsningar mats o Sigrid

 

Ps

Trubbel med att sända detta och sedan accelererade min förkylning och jag har legat några dagar här i Kannyakumari och varit helt kass. Ringde en psykiatriker idag och frågade om råd. Nejnej, mer galen än vanligt är jag väl inte men vår kompis Kristina är psykdoktor och hon rådde mig till ett bra dunder som jag just inhandlat och pillat i mig. Jag förväntar mig att snart vara på skrivhumör igen.

Ds

2008 - 2009 : 2

  Å så kom vi då till Kannyakumari och min förkylning bestämde sig för att ta över den allsmäktiges roll och ge mig vad jag tålde för mina synder. Verkligen bra gjort. Jag låg pall i okänt antal dagar, släpade mig upp ett par timmar om dagen för att gå till vår familj där det pga trevnaden lättade en smula och sedan till hotellet igen som vi valt för att de har de enda mjuka sängarna i Indien. Fick ordination av Christina i Skåne på antibiotika eftersom jag misstänkte att det började bli något bakteriellt men köpte vad de hade i pilleraffären och det blev en hydrochloridvariant som jag inte kan finna någon begriplig info om då det inte är godkänt i sverige. Knaprar på och börjar bli betydligt bättre, i dag sprang jag uppför alla 5 trapporna och jag hade lätt tagit 5 till. Känns alltså bra om nu inte Sigrid har varit dålig de sista dagarna. Men hon har en förmåga att lägga sig och sova ett par dygn och sedan vakna helt ok.

 

Eftersom vi nu har varit i Indien några gånger ser vi mer och mer hur samhället fungerar och vi finner oss många gånger både bildligt och bokstavligt stående gapande som om vi i ögonblicket var nära förestående att svälja var sin fotboll. Men då fotbollar icke befinna sig här där vi är är det endast en och annan brevduva som finna sin väg under gommen där de genast reder sig ett bo, kläcker ägg, lägger sig tillrätta, blinkar med ena ögat till tandtrollet och fördjupar sig i en bollywoodsåpa. I en passande reklampaus tuggar vi några gånger och sväljer Detta blir i längden en enahanda kost men det blir de vanliga indiska rörorna också.

Detta låter kan jag tänka mycket förvånansvärt men det är inget jämfört med tex trafiken som jag tjötat till förbannelse om i tidigare brev men med en envishet liksom en ADFGHJ-eller-annan-kombination-trilskande barnunge vägrar ge med sig. Alla knör, nej, de knööör. Alla skall fram först. Om det är kilometerlånga köer och trafiken står stilla hänger alla på signalhornen och försöker köra om vilket har till följd att det stockar ihop sig totalt, bilar står front mot front backspegel mot backspegel och där emellan befinner sig åtminstone en motorcykel med mamma pappa och 4 barn på. För säkerhetens skull har pappa på sig hjälm. Under motorhuvarna på bilarna, längst ner i ett bortkommet hörn, sitter det en liten fjantig motor. Resten av utrymmet är smockat med signalhorn modell – se tidigare brev.

Att jorden inte av ren barmhärtighet genast beslutar sig för att gå under i denna helflippade kakofoni av galenskap är obegripligt. Förmodligen är det här religionen kommer in som en lösning.

Att den ende guden inte har en chans här är fullständigt begripligt. Vissa får ursäkta men utan alla millioner gudar som finns här skulle det gå fullständigt åt fanders. Att vissa av dem har mängder av armar underlättar tex dirigeringen i korsningar där det för syns skull står en polis flaxande med armarna utan att någon bryr sig. Förmodligen försöker han flyga därifrån.

Nej, helt klart är det någon osynlig gud som löser alla trafikstockningar, en snabel som pekar åt ett visst håll, en apgud som klänger i trafikskyltarna eller råttan, Ganesha elefantgudens riddjur, som lätt och elegant tar en buss på ryggen och flyttar den till ett bättre ställe. Eller kanske en tiger i tanken. Sedan har vi alla tusentals dasstunnegudar som jag kallar dem eftersom de ser ut som en uppochnedvänd dasstunna, sådana som badgästerna har hemma. Hur det kan hjälpa till i kaoset är för mig fullständigt okänt eller så skiter de helt enkelt i det,(dem).

Men samma kaos som i trafiken finns även på trottoarerna. Till att börja med försökte jag möta folk genom att gå till höger som jag lärde mig i skolan vilket hade till följd att det blev kollision. Löste detta genom att hålla till vänster i stället, det är ju vänstertrafik här men det blev kollision. Det var väl också fan tänkte jag och började slingra mig som en slipprigt kåt snok på grönbete och det slutade med att det inte genast blev kollision, det dröjde en liten stund. Man flyttar sig helt enkelt inte när man möter någon, man ser sig inte för ett barr utan trampar bara på. Lika förbaskat är det sällan man ser folk springa på varandra. Samma under som i trafiken alltså. Visst är det gudomligt!

Och så detta köande-knöande. Till att börja med blev jag förbannad när jag i en kö skådade hur den ena efter den andra gick förbi mig eftersom jag lämnat ett svenskt space på några decimeter till den framförvarande. Samtidigt hade jag en indier som tryckte sig mot min bak allt vad han orkade och jag kommer ihåg att jag medelst fula ord på för honom okänt språk förkunnade på mitt milda och timida sätt att håll dig undan min röv gubbjävel varpå han samtidigt som han tittade på mig med stora förvånade ögon gick förbi mig i kön. Nu har jag lärt mig att knö hur taskigt det än känns. Annars kommer man ingen vart här i livet.

 

Vår kära familj tycks ha det ganska bra. Det har inte varit några problem på hela hösten om än vi i Sathyas brev känt det hänga i luften att familjen har lånat pengar för att kunna betala hemgiften till Natia, mellanflickans mans familj, hon gifte sig i maj. De vill ju ha hjälp med detta redan förra året men vi nobbade och nu antyddes det att de behövde hjälp med detta. Summan de betalat skulle vara 30 lak, 300 000 rs vilket är mer än 50 000 kr. Detta ställer vi inte upp på även om vi fattar att de har hittat en man ur en bättra familj och att dessa kostar. Vi har lovat att bekosta Sathya en utbildning och vi kan ställa upp vid sjukdom eller kris typ mindre men hemgifter måste de ta hand om själva.

Eftersom vi förstod att detta skulle komma upp tog vi efter många kramar och glada tillrop samt eter inmundigande av den obligatoriska torrfranskan med stekta fiskar upp Satyas utbildning. Hon skall gå de sista 2 åren i Chennai, fd Madras, och här blir det dyrare, ca 140 000 rs för utbildning, boende, mat och allt. Alltså ca 25 000 kr. (Här gäller det att ni ställer upp vänner och bekanta!!). vi suckade lite och talade om de dåliga tiderna, förmedlade att denna summa är stor men vi skall jobba som tusan på att samla in pengarna och vi lyckades få dem att förstå att det inte var läge att börja tala om Natias hemgift. Nu drar vi i morgon så det ser ut som vi klarat oss

Annars är det förbaskat trevligt att sitta hemma i deras stuga. Det fixar och donar, ibland pratar vi men ibland sitter vi bara där och är med i den dagliga tillvaron. Mycket rör sig om barnen, Moria 4 år är en riktig surpuppa som tidigare år gallskrikigt så snart hon sett oss, särskild då mig. Vidjis andra barn, Miro, är snart ett år och riktigt gullesnuttunge.

Jo ett problem blev det i höst, Sathya hamnade på sjukhus en vecka pga stora smärtor i ryggen och ner i höger ben. Hon blev ordinerad okända piller att tas vid behov, (jag måste ta reda på vad det är), samt att inte ligga direkt på kallt golv, inte dricka kallt eller äta glass. Doktorn har sagt att det är en form av polio. Detta verkar besynnerligt men mycket är som ni förstått besynnerligt här. De har ett par röntgenbilder som de visat och av dem kan jag utläsa att det inuti Sathya finns en hel del ben. (Jag kan riktigt se hur Hillman, vår nya leonberger slickar sig om munnen).

Vi lär oss mer om tänket i det indiska samhället. Nu finns ju här många olika samhällsklasser så tänken är olika men hos vår familj som lever på ett mycket traditionellt sätt ser vi mer och mer av deras föreställningar. Vi förstår mer och mer att deras föreställning om hur vi har det i vår del av världen slår slint på alla 4. De har inte en susning om hur Cangam, en konstnär som bor ett par kvarter bort lever. I deras värld finns bara fiskare, fisk, ris och tv vilkas program mest består av reklam för prylar det inte har en aning om. Deras föreställningar är som betong och när de tänker på oss sitter vi nog på golvet på Kärlingesund och slaffsar ris och fiskhuvuden fastän vi tom har filmat massor hemma och skickat dem. Vi märker detta på Sathya som när hon kommer på hotellet blir väldigt nervös och bortkommen. Vi försöker bl a berätta om hur det är att leva i svedala men hon kan inte ta detta till sig utan skärmar av sig som en fisk på torra land i alla fall borde göra. Mitt i en mening när tex Sigrid berättar om hur ungdomar lever där hemma så kan Sathya avbryta med att säga att kom och är fisk hos oss klockan 3 i morgon. Det går inte in Nu skall vi göra det svårt för oss, Sathya skall resa med oss i 4 dagar så då blir hon tvungen att prata om annat än fisk. Hon blir också tvungen att äta med oss på restauranger vilket vi inte fått henna att göra tidigare, hon har varit med några gången men inte vågat äta. 

Vi försöker i stark motvind prata om annat än om hur familjen lever, försöker få henne att inse hur annorlunda vi lever, försöker få henna att fatta att skillnaden mellan oss är inte bara att vi har pengar och kan äta större fiskar och mera ris. Hon vill komma till Sverige och kommer nog att komma dit också en vacker dag och därför är det nödvändigt att vi kan bryta hennes föreställningsvärld en smula.

Vi drar nu till Perier lake och nationalpark. Vi har varit där förr och längtar inte direkt dit men där räknar vi med att kunna hitta på saker tillsammans med flickan. Där skall jag också passa på att köpa några kilo kardemumma och vaniljstänger Perier är bortsett från en rejäl omväg halvvägs till Trichy där Sathya skall börja en ny termin den 5:e. Vad vi hittar på sedan vete endast dasstunnegudarna. Vi hade planerat åka till Ooty högt uppe i bergen men vi fick veta att det just nu var –2 grader kallt där så det fattar ni väl att vi inte åker dit.

Som julklapp gav vi familjen 9000 rs (inte ur insamlade medel) och de köpte en tvättmaskin. Det var vad de önskade. Gissa vilken lyx! Det var en sådan där som jag hade en gång för 100 år sedan, en tunna med en propeller i botten. Man häller i vatten med hink och sedan snurrar propellern och eventuellt även tvätten. Den jag hade en gång klarade ett par kalsonger åt gången. Får hoppas att det gjorts framsteg även inom tvättpropellertekniken..

 

Annars är Indien sig likt. På hotell Singaar här i kannyakumari känner vi igen oss. Utanför den flådiga entren står gubben med jättemustaschen utklädd som en haremsenuck, på julafton som en tomte, och fjantar sig. I den rena, observera RENA, matsalen serveras de äckligaste rätter till de äckligaste priser. Deras middagsbuffe som vi gick på förra året består av ett antal gräsliga och osmakliga röror och bakom varje gryta står en fjant bugande sig så mjället yr i kallopsen och skall hjälpa till med att sleva upp. Nä fy rackarn.

Vi går helst till Sangam som har himla gott käk. Men här får man inte någon lugn och ro för många vill äta här och när man slukat ungefär hälften upptäcker man att någon står precis bakom stolen redo att kasta sig ner så snart man gör en oförsiktig rörelse som kan tolkas som att man tänker gå. Alltså inga onödiga rörelser som tex tuggning eljest har man dem i knät direkt. Sitter man kvar och vill ha en kaffe efter maten upplyses lokalen av mellan väggarna studsande ilskna blickar och slår det mig plötsligt nu att ta mig fan jag skall testa att lägga av en riktig brakare nästa gång och se om detta kan medföra att en viking kan få lite frid vid det stora bordet i Sangams Valhall.

 

Så är vi då i Perier. Vi reste hit med taxi tillsammans med Sathya. Vi tänkte nog länge att hon skulle försöka backa ur men det gjorde hon inte, hon vill verkligen försöka även om det kanske blir jobbigt ibland för henne. När vi kommer där gående är det många som frågar henne vilka vi är och hon måste förklara. När vi köpte biljetter till nationalparken i morse var det någon där som frågade henne om hennes namn och telefonnummer hem utan att vi fattade det. Sedan ringde en karl till hennes hem och frågade om varför hon var här tillsammans med oss. Föräldrarna blev oroliga och frågade om något hade hänt men då lade han bara på luren. Det försökte ringa min mobil 4 gånger men den låg på rummet så de fick inte veta förrän nu på kvällen att allt var ok. Det hade varit så oroliga att de inte kunnat äta på hela dagen. Men Sathya lärde sig läxan att aldrig ge någon namn och telefonnummer.

 

Det blev en fin heldag i parken med båttur på Perier lake samt en vandring i skogen på 3 timmar. Så många djur såg vi inte men mungo, råttsnok, apor, fåglar samt en lustig jätteekorre som satt i ett träd och käkade.

Tinnitusen min har också fått fin näring här. I går kväll gick vi till en liten cirkus där de hade en sådan där stor tunna som de körde motorcykel på väggarna i. Utan ljuddämpare. Grabbarna hade tydligen bestämt sig för att dö unga eftersom de var 3 på motorcyklar + en bil som körde samtidigt. Helt uppåt väggarna alltså. Tunnans konstruktion, i vilken vi stod längst upp och tittade ner, bestod av gamla taskiga bräder som delvis var trasiga eller saknades helt. Utsidan var stöttad men ett fåtal bambukäppar och det var minsann att hålla i sig när 3 knarrar + en bil for runt och när alla ibland var på samma sida kan jag slå vad om att tunnan var mer oval än rund. Motorcyklisterna släppte styret och kröp omkring fram och baklänges på cyklarna och han i bilen fick upp dörren uppåt och var halvvägs ute och fick tag i handen på en av de andra och allt gick i en helvetes fart i en helvetes rök och i ett helvetes dån. Inte blir det gamla inte.

I kväll var det karnatakadans i ett tält. Detta är en traditionell dans som är mycket komplicerad. Alla rörelser skall vara exakta, även fingrarnas och ögonens. Dansarna är otroligt underskönt vackra kvinnor som tyvärr, Anders Rhedin , inte är nakna. Nejnej vad skriver jag, ajabaja. Slant tydligen med näven. Jag menar att deras dräkter är helt fantastiska, (du uppskattar väl vackra kläder Anders?). Men i sann indisk anda var musiken alldeles vettlöst hög, flöjten betedde sig som en mobil härdsmälta som smälte just vid våra öron och rann in i öronkrumbukterna och fastän vi höll för öronen tackade nog en bit hörsel för sig sägandes att det var roligt så länge det varade. Nu susar der således fint i säven och jag skall sova.

 

Morgon mellan fjällen. Här halvvägs uppe i bergen är det lite svensk sommaraktig morgonkyla vilket känns fint. Fåglar kvittrar, en stor svart apa sitter i träden utanför hotellet och lägger upp planerna för dagen. Få se vad vi hittar på men jag har svårt att tro att det blir det samma som apan.

För att ni inte skall storkna skall jag nog avsluta det här brevet nu men det kommer mer.

 

Ha det!

Mats, sigrid och sathya hälsar

2008 - 2009 : 3

  Att kvinnor kan vara ytterst fumliga veta vi alla. Egentligen är det alldeles otroligt hur de oavsiktligt kan ställa till det för sig. De mest fasanfulla saker kan hända en kvinna utan att de fattar något, saker som aldrig skulle kunna hända en man. Här i Indien tex kan en kvinna helt utan avsikt fumla till det så att de av misstag häller en hink med bensin över huvudet samtidigt som de av en osannolik anledning tänder en tändsticka. Visst är det besynnerligt. Det sägs till och med att kvinnan kan misslyckas även med detta och ta hinken med syra istället för bensin. Att något av detta skulle kunna hända en man är fullständigt osannolikt.

Sedan finns det de som påstår att detta beror på att en man vars kvinna dör kan gifta om sig, få en ny hemgift, medan en kvinna vars man dör aldrig kan göra detsamma utan måste leva ensam resten av livet. De där som påstår dylikt säger vidare att sådan här olyckor kan uppstå om kvinnan inte delar sin mans åsikter i allt, om de inte kan få barn, om de bara får flickor, om de är så oförskämda att de vill att mannen skall ge dem pengar till kläder och mat eller om de tar sig friheten att protestera när mannen super upp alla pengarna osv.

Hur detta kan sättas i samband med sådana olyckor som jag beskrivit ovan är för mig fullständigt obegripligt.

 Vi har nu lämnat av Sathya på hennes collage i Trichy. Vi hade 4 dagar tillsammans och det gick bättre än väntat även om det stundtals var lite besvärligt. Vad skall vi prata om nudå? Men hon (och även vi) slappnade av mer och mer och långa stunder hade vi det himla roligt när hon berättade uttömmande om sin familj och deras egenheter och om alla busstreck flickorna hittar på på collage för att jäklas med nunnorna som håller stället i ett järngrepp. För att få gå utanför skolan och köpa något man behöver måste hon först ringa till mamma Lilly och be om lov och sedan ringer en nunna till Lilly och frågar om hon får lov och sedan kan hon komma ut.

 I Sathyas familj är det mamma Lilly som bestämmer. Hennes pappa Sebastian är en ovanlig typ som låter henne göra detta och det kan jag lova är ovanligt i detta land. Sebastinan ger Lilly alla pengar han lyckats fiska ihop och sedan ber han henne om pengar när han behöver. Sathya berättar att ibland när det är festival vill Sebastian som alla andra karlar taga sig en sup och varda som folk. Då ber han Lilly om pengar för detta ändamål, hon nobbar varpå flickorna ställer upp på pappa och säger till Lilly att pappa fiskar hela sin vakna tid och ser till att familjen har pengar och han kan väl inte sitta där som en fån med allvarlig min när andra karlar har roligt. På detta sätt får han pengar att köpa brandy för. Men jag skulle tro att det inte händer så ofta.

Sathya skall nu söka andra skolor Chennai, fd madras. Denna stad ligger nära Pondecherrey, en gammal fransk koloni och är känd för sin billiga brandy och därför har Sebastian frågat Sathya som hon inte kan studera där istället. Han gilla alltså konjak och jag skall ta mig f köpa en god sådan till honom nästa år. Om vi lever och har hälsan alltså.

Sathya skall alltså studera i Chennai fr o med juni. Hon söker olika skolor inom sitt område, microbiologi med inriktning på fysiologi och genteknik. Skulle inte förvåna mig om hon kommer in vart hon än söker, hon hade fått ett stipendium på 500 rs där hon går nu vilket är en struntsumma men betyder förmodligen att hon är väldigt duktig.

Det var oundvikligt att komma in på ämnet arrangerade äktenskap som är det vanligaste här. Det var också oundvikligt att framföra våra åsikter om detta och det är i detta som bland andra samtalsämnen det gäller att försöka förstå den indiska traditionen som vi hur vi än beter oss inte kan förstå och det handlar till sist om att fundera över hur vi med vad vi säger påverkar en indisk flicka och för övrigt blev den här meningen nästan obegriplig men den kanske säger något om svårigheterna när två så olika kulturer möts. Lilly har som den allsmäktige moder hon är redan gjort upp en plan för Sathya. Utbilda sig 2 år till, jobba i 8 år och studera vidare på fritiden, spara ihop till en hemgift och sedan skall hon giftas bort med en fiskarpojke i Kannyakumari. Vi kan inte annat än att protestera mot detta, skall hon bra utbildad tillbaka i skiten i en fiskarhydda och försöka få något jobb där som förmodligen är kraftigt underkvalificerat? Sathya är medveten om att denna tradition är på väg bort och ser kanske fram emot att hon skall slippa men är samtidigt så väluppfostrad som flickor här är att hon gör som mamma säger.

Hon vill till sverige och vill att vi ordnar ett jobb till henne och då skall sigrid och jag välja man åt henne. Vi har berättat att det kanske inte är så det går till och vi försöker dra på det. Först vill hon komma och hälsa på nästa år, det kan nog vara en god erfarenhet för henne. Vi avvaktar övrigt med försiktighet och ser tiden an.

 När vi lämnat av Sathya på hennes skola stannade vi 4 dagar till i Trichy köpandes 27 nya schalar samt några blusar som vi skall kränga till förmån för hennes utbildning. Kryddpåsarna är lockande och det blev nog några kilo, indiskt kaffe likaså. Och eftersom jag köpt 4 kilo kardemumma och 1 kilo vaniljstänger i perier började det bli dags att göra paket. Att göra paket i Indien är en historia för sig eller rättare sagt 2, paketet skall skickas också. Kartonger som man ser ligga i stora högar överallt när man inte behöver dem försvinner från kontinenten när det är dags att göra paket. Man får gå och tigga i butikerna men plötsligt är kartonger guld värda och ingen kan dela med sig. Säkrast är då wineshopparna men deras lådor är små

och då får man ta många och liksom bygga ihop till en stor.

Efter en dags klippande och klistrande och fyllande med prylar och mera klistrande har man något som i bästa fall kan liknas vid ett paket. Nu måste det sys in i tyg, alltså måste man leta upp en skräddare som när man funnit honom måste springa iväg och leta upp tyg. Om skräddaren och vi har tur kanske tygproceduren bara tar 2 timmar men då har posten stängt. Släpa släpa det förbannade paketet till hotellet igen, sova, släpa släpa det förbannade paketet igen till posten där man möts av fullständig ofullständig förståelse

Någon pekar surt någonstans mellan sydväst och nordost och så håller det på. Man går omkring i alla väderstreck, ni anar inte så många väderstreck det finns i Indien, med sitt förbannade paket och ler vänligt för man inser att om man inte gör det så blir man stämplad, slickad, packad och lackad samt slängd i något hörn till varnagel för andra.

 När man slutligen kommer fram till den slutgiltiga paketmadamen slås man av hur sällan det är man ser någon vara så sur så att mungiporna möts under fötterna. Att hennes mun ser ut som den gör underlättar inte förståelsen av vad hon säger kan jag lugnt påstå. Rösten kommer liksom ömsom från huvudet och ömsom från fottrakten och det låter lite som det låter när någon med rikligt med fotsvamp trampar i en nyss på golvet tappad tallrik med nygräddade våfflor. Man får för sig att hon säger att hon inte är där utan ute på lunch och åter om en halvtimme och eftersom man inte vågar fråga igen går man ut och väntar tre kvart för säkerhets skull och sedan när man vågar gå in igen är hon tydligen tillbaka för redan efter femton minuter får man en bunt papper att fylla i varav ett på franska.

Men då slår det en att jävlar jag har ingen penna och man, (man det är jag det), måste besvära paketmadammen igen. Flinande som en söt sockercharmör med brylkräm i öronen och mittbena tar man sats, bugar och bockar, himlar med ögonen så där som sockercharmörer gör och man ser på paketmadammen hur förbannad hon blir över att inte kunna bli surare, mungiporna har redan slagit en ilsken råbandsknop under fötterna på henne. Får emellertid en penna och börjar fylla ibland annat faderns namn och efter en timma sådär är det dags för att klistra fast lapparna på paketet och man behöver gum och denna sörja har man sett ligga på ett papper på utsidan posten så man rusar dit och tillbaka, kletar och slaffsar och efter att ha kletat in hela kroppen med gum och således är styv som en pinne så ser man att man även fått dit lite även på papperen. Ja så här fortsätter det. En gång i Kodajkanal fick jag släpa ett jättepaket upp och ner till fjärde våningen, de hade vågen där uppe. Har man tur kommer paketet fram om än väl trampat av elefanter.

 Hamnade lika förbannat i Udhagamalajam eller Ooty för den delen, de har svårt att bestämma sig för namnet här. Det var här det skulle vara –2 grader och det var hit vi inte ville åka som ni alla fattade men så tänkte vi över det en smula och sade till oss själva att det där det tror vi inte på. Måhända har det hänt men om det har hänt så var det på natten och på natten bryr vi oss inte så mycket om temperaturen utomhus och dessutom var vi inte där när det hände. Vårt beslut hade också att göra med att vår tidsplan inte behagar tillåta större utflykter. Vi skall åka hem från Kochin den 25 jan, vi vill ha några dagar i Thrissur, Sigrid måste måla elefanter och det var utanför denna stad det fanns ett sextiotal på samma ställe. Jag skall glo på dem.

Men i Ooty på 2200 meters höjd, var det mostly comfortable days som det stod i tidningens väderleksrapport. Svensk sommarvärme dagtid och fliströjorna kom fram kväll och morgon. Vi besökte bland annat en rosenträdgård med över 2800 olika sorters rosor. Fotograferade bara 185.

 Finner mig stirrande på en elefant. Konstiga djur. Egentligen är det inte troligt att sådana finns men eftersom den inte är skär så får jag konstatera faktum och acceptera att denna bjässe står framför mig.

Elefanten å sin sida stirrar på mig med sitt ena öga och bestämmer sig för att en sådan besynnerlig typ som jag inte kan finnas. Jag är ju skär.

 Vi befinner oss nu boende i Thissur och gör dagsutflykter till Punnathur Kota med sina sextiotal elefanter. Sigrid målar så det skvätter om det och jag sitter här och skriver. Ibland blir Sigrid alldeles omringar av nyfikna människor och det händer att jag måste gripa in och säga ifrån. Till i elefantparkens besökande Indiers stora nöje finns här alltså också 2 stora vitingar eller då snarare skäringar att titta på. Det kan stå en hel familj ett par meter bort och helt ogenerat glo en lång stund, jag förstår hur elefanterna har det. Tror de att jag är uppstoppad eller? Gloendet kan jag väl stå ut med men de kunde väl ge fan i att hålla fram små barn framför näsan på mig för att de skall se ordentligt eftersom detta alltid har till följd att ungarna skriker i dödsångerst som om de vore halvvägs inne i käften på en storsnok. Men man får ta och ge här i livet.

 För övrigt har jag köpt en mängd indiska rakblad som är helt suveräna och som kostar nästan inget. Dock är det med en viss svårighet som man kommer åt under näsan Detta förklarar varför så gott som alla indiska män har mustasch.

 

Hörs, sigrid o mats

2008 - 2009 : 4

 

Det blir nog att köpa en elefant. Sigrid är galen i att måla dem och vi åkte 4 dagar till Punnathur Kota där de bor. Vad säger du Marita, att om du förutom Hillman tar hand om en elefant när vi reser bort, det kan väl inte göra så stor skillnad? Har man en sådan typ har man samtidigt en rejäl högtrycksspruta, skylift, ångvält, flugbortviftare, limpress, skogsmaskin, lyftkran, kom på resten själv. Dessutom får man en jädrans gödselhög. Man skulle göra sig en förmögenhet på att måla hus åt andra, en fylld snabel med färg på varje sida och det är klart. Med tanke på den ytterst finmotoriska snabeln kunde man lära upp djuret till ficktjuv och låta det göra en repa på stan ibland, den skulle komma hem med en förmögenhet.

 Utanför Thissur där vi bodde fanns också en skola för traditionel Kerala Art. De hade en massa öppna skolsalar i vilka barn och ungdomar tränade klassiska danser samt olika sorters trumspel mm. Vi var också i Guruvajur för att besöka ett omskrivet gammalt tempel men där såg de på oss att vi inte trodde på det där och släppte inte in oss.

Så nu sitter vi på hotel Sealine på Cherai beach igen i dessa sista skälvande dagar i Indien, nej det har inte varit jordbävning, och tittar ut över havet. Inga delfiner i sikte ännu men de har väl något annat för sig. Efter alla dagar i stadsmiljöer och dess oljud och röra är det skönt att bara sitta här och bara höra havets lugna andning mot sanden där små vadare så käckt trippar omkring för att med näbbet avsluta livet för någon liten rackare som bor i en håla i sanden. En rackare som nyss kommit hem från ett slitsamt nattskift, just tänt en cigarr och hällt upp en grogg och som slagit sig ner i sin bästa fåtölj, steken står på spisen, hustrun och barnen tjoar glatt, livet leker då det bultar på dörren, fadern reser sig besvärat, det är väl en sån där jävla försäljare igen tänker han, han öppnar och en fasansfull näbb kommer infarande så flisorna ryker i dörrkarmen och slukar honom och i hans huvud rusar hans sista tanke, det var väl fan att jag inte hann få i mig groggen. Den lilla vadaren som inte förstår språket men som ändå får en liknande tanke säger högt för sig själv med ett misslynt smackande med näbbet att det var väl fan att han inte hunnit få i sig groggen. Livet är hårt.

Nybadad och således ren som en fisk sitter jag nu i morgonstunden på balkongen och filosoferar. Har för första gången på detta hotel fått i mig riktigt kaffe, dvs den indiska varianten bestående av mestadels mjölk samt en slatt riktigt starkt kaffe. Vart vi än kommer här finns det gott kaffe, på hotellen, på gatan, hos han med kaffebehållaren på cykeln, ja överallt. Utom på hotel Sealine. Här har man fått för sig att man skall vara internationell till den milda grad att det kvittar hur tydligt man uttrycker önskemålet om south india coffie så är de så in i bomben säkra på att man inte vill ha det så det blir som vanligt, en kanna med sånt där misslyckat kaffe som det kan bli när man brygger och filtret viker sig och vattnet rinner vid sidan om. Alltså vatten med svag kaffefärg. Till detta får man en liten kanna mjölk. Eftersom jag kan bli på riktigt ruggigt humör innan jag fått kaffe på morgonen, jag kan förstöra dagen för hela södra Indien, var jag på supermarketen i Cherai i går och köpte Bru instant kaffepulver, beställer in en kanna hot milk och dagen är räddad. För många kan jag lova.

 Vår tid i Indien håller på att ta slut, tre dagar kvar är det nu och tankarna på hemmet det kära börjar dyka upp. Kanske mest på den lilla hundvalpen Hillman. Han undrar väl fortfarande vad han gjorde för fel eftersom vi försvann. Eller så blir som det var med gamle Dogglas när vi kom hem. Jaså hej, vad vill ni, jag som har det så bra? Det blir att fjäska med grisöron och andra läckerheter.

 Varit borta på ett litet fik och ätit lunch, några samosa och kaffe. Samosa är en läckerhet som jag måste försöka komma hur man gör. För övrigt har vi en bunt kokböcker med oss så nu vore det väl tusan om jag inte skulle klara av att göra parotta, detta gudomliga bröd. Nu är det em och temperaturen stiger och det blir inte så mycket mer vettigt idag mer än en god middag, lite läsande och sedan slumra så sött. Jovisst, jag måste till ett internetställe i kväll för att sända detta. Kvällarna är ljuvliga.

Nu blir det inte mer från denna resa. Men kolla gärna in hemsidan som jag skall uppdatera så snart jag kommer hem med bilder och annat. Och glöm inte långfredag då vi som vanligt har vår indienkväll för att få ihop pengar till Sathyas utbildning.

Hoppas ni stått ut med min svada

Mats